Det var egentligen inte förrän den förstärkta elgitarren kom som instrumentet klev ordentligt fram i rampljuset. Sedan dess har det funnits där i jazzen men aldrig riktigt slagit ut saxofon, trumpet och piano som ledande. Men det har inte minst i Sverige kommit fram många tongivande gitarrister. Förstås.
Jojje Wadenius tillhör veteranerna och kom redan på 60-talet i fokus i gruppen Made in Sweden, och vidare till amerikanska Blood, Sweat & Tears. Här är det betydligt lugnare, när han tacklar en annan populär utmaning för jazzlirare, inte minst i Uppsala: psalmerna. Tillsammans med Uppsalas stolthet Trio X spelar han populära alster som ”Det är en ros utsprungen”, Härlig är jorden” och ”I denna ljuva sommartid”. Det är lågmält, stilsäkert och samspelt, och inte minst avslappnande meditativt.
Göteborgaren Ulf Wakenius har visat sin talang i många skiftande sammanhang genom åren. Här har han skalat av det mesta och bara tagit med sin bästa vän, den akustiska gitarren. I detta nakna möte märks verkligen hans stora handlag med instrumentet, i förutom ett antal fina egna kompositioner också Eric Saties ”Gnossienne”, Charles Trenets ”La Mer” och Sixto Rodriguez hit ”Sugar man”. Vackert och mycket välspelat.
Gitarristen Erik Borelius rör sig i gränstrakterna av soul, funk och pop, jazzkopplingen är ovanligt svag denna gång. Men ändå. Förutom att vara en duktig sångare är han en mästare på sitt instrument vilket han får många chanser att visa på nya albumet med sitt band House of Sound. Här spelar han själv enbart akustisk gitarr medan den elektriska hanteras av Jonas Hedlund. Bas respektive trummor av Anders Olausson och Pär Hedtjärn. Det svänger fint och ett extra plus för melodierna.
Nya gruppen Makten & Härligheten har också en duktig gitarrist i Carl Svensson, även om det annars är en mycket kollektiv musik, med en viss tyngdpunkt i progrock. Basisten Martin Holmlund skriver musiken, med en förkärlek för stora klanger med Mathias Bäckströms altsax på toppen.
Mer fin altsax blir det på The Emersons album ”Mollow”. Det är tragiskt bortgångne Herbert Nordlund som står för det liret. Kvar i gruppen är Jakob Norgren som spelar det mesta, med lite hjälp från olika vänner. Musiken kan liknas lite med det som Guru gjorde på ”Jazzmatazz” för ett antal år sedan, jazz med tydliga hiphopinfluenser, dock instrumentalt. Det här är musik som jag brukar efterlysa, spännande, nytänkande och modig. Mera sådant!