Glädje som stegras till extas
På trettondagen framförs Beethovens 9:a i Konserthuset i Uppsala. Torsten Pettersson analyserar en av musikhistoriens mest betydande symfonier.
Även musikhistoriskt kan den preferensen försvaras. I nian höjer Beethoven än en gång symfoniformen genom att stöpa om dess hävdvunna principer så att de samtidigt är synliga och söndersprängda. Här - då verket publicerades år 1826 - slutade 1700-talet där den klassiska symfonin uppstod och här började 1900-talet. Linjen framåt är tydlig, särskilt i riktning mot Mahlers likaledes formsprängande och vokalutbyggda symfonier.
I slutet av Beethovens verk är allt förkunnelse och ljus: "Glädje, sköna gudagnista" och "Alla människor blir till bröder" Men vägen dit har varit spänning och kamp.
Den första satsen är som dittills ingen annan. Den består egentligen inte av melodier, utan av krafter som spelas ut mot varandra. Början är ett diffust urtillstånd som föder fram toner i fallande intervallsprång. Från det tysta och trevande stegras de till fyra hårda hammarslag: en urkraft har tagit sin plats och fortsätter att breda ut sig.
I den snabba andra satsen hamras tre liknande intervallsprång in och fortsätter som en fuga. Formen är nu tydligare, i princip ett scherzo med långsammare mellanparti, men den obändiga inre kraften förvandlar det till en orgiastisk dans med egna lagar.
I båda satserna spelar träblåsarna en ovanlig roll. Mitt i krafternas virvlar sjunger de ljusa körer som föregriper slutkörens ode. Glädjen ligger och gror men dess tid är ännu inte inne.
Sedan glider den långsamma satsen rofyllt framåt. Den bär en överjordiskt vacker melodi, samtidigt lysande och sorgsen: livsbejakelse formad av övervunnen sorg.
Men tio minuter in i satsen kommer en överraskning då bleckblåsarfanfarer uppfordrande stiger mot höjden. Ännu får de dock inget klart svar.
Ty kampen är inte över. I början av finalen har vi återvänt till jorden, dess kaos och stridigheter följda av basfiolernas mörka och originella soloandel. Den går ner i avgrunden - och återvänder nynnande "An die Freude"-melodin.
Ännu finns lite mörker att besegra. Inledningens kaosmusik återkommer men hejdas av bassångaren: "Vänner, inte dessa toner!" Hans alternativ blir glädjen, nu kraftfullt benämnd också med körens första ord: "Freude!"
Så träder de tre övriga solisterna till och flätar in Schillers idealoptimistiska ord om människokärlek under stjärntältet. Och huvudtemat varieras som en marsch. Det är musik för folkmassor, tåget mot en ljus framtid.
Vad kan vi hoppas på då symfonin tolkas i Uppsala konserthus på trettondagen? Gåtfullhet i den första satsen, explosivitet i den andra, tillräckligt rofylld innerlighet i den tredje.
Och i den sista satsen: glädje som stegras till extas.
Så jobbar vi med nyheter