BO-INGVAR KOLLBERG: Godkänt men med bakläxa

Fältet har varit väl samlat hela detta bokår utan att några självskrivna toppar lagt beslag på den riktigt stora uppmärksamheten. Det skulle i så fall vara Maja Lundgren och hennes Myggor och tigrar. Men om den boken har det gått bra att ha en bestämd åsikt, även för den som inte inte läst den. Åtminstone om de första 100 sidorna. Den jämna bokutgivningen märks också när nomineringarna nu blivit klara till årets Augustpris i de olika klasserna skönlitteratur, fackböcker och barn- och ungdomsböcker.

Mest är det nog urvalet till Årets svenska fackbok som väcker den största förvåningen vid det här tillfället. Att den flera gånger förut Augustbelönade Kerstin Ekman och hennes Herrarna i skogen finns med är ingenting att orda om. Kerstin Ekman är lärd som ett troll och hennes historiska exposé över skoglandet Sverige bjuder på så mycket kunskaper i tillgängligast möjliga form att bildningsnivån från norr till söder bör få ett rejält uppsving.
Att dessutom Ola Larsmos Djävulssonaten, om det famösa Bollhusmötet i Uppsala 1939, och Staffan Ulfstrands praktbok Fågelliv är uttagna gläder givetvis varje hjärta i Fyrisstaden. Men vart har Staffan Bergstens Den svenska poesins historia tagit vägen, den första översikten vi har och med ett helt litet universitet mellan pärmarna? Eller Johan Svedjedals första del, Kärlek är, i den svit om Almqvist som just inletts? Ett pionjärarbete är också Monica Lauritzens stora monografi En kvinnas röst om succéförfattaren på sin tid Emilie Flygare Carlén . Carina Burman har åstadkommit ett storverk med sin biografi över litteraturkritikern Klara Johansson, K.J.. Och sist men inte minst, vad har hänt med Kristoffer Leandoers Huset som Proust byggde? I det lilla Sverige beläget långt uppe på skogen kan vi inte få nog med impulser från de stora europeiska kulturländerna, i det här fallet Frankrike. Det förbiseendet är rena tjänstefelet från juryns sida.

När det sedan handlar om Årets svenska skönlitterära bok måste en riktigt stor efterlysning basuneras ut. Den gäller Theodor Kallifatides. Hans Mödrar och söner är ett äreminne över den egna modern, en kärleksroman och en utvidgning av vår inhemska litterära provins ända ner till Medelhavet. Agneta Pleijel hade också mycket väl försvarat en plats med Kungens komediant. Likaså har Hans Gunnarsson, Per Odensten och Håkan Andersson givit ut böcker som mycket väl kunnat komma i fråga. Och varför inte Bob Hansson med romanen Gunnar?
Mest självskriven bland de nominerade är annars gudabenådade Torgny Lindgren med Norrlands Akvavit. Kanske får Lindgren denna gång sitt andra Augustpris. Uppsalaförfattaren Åsa Linderborgs Mig äger ingen är en roman med en hel del likheter med fjolårspristagaren Susanna Alakoski och dennas Svinalängorna. Men Åsa Linderborgs bok är inte lika lätt att reducera till ideologi eller politiskt korrekta opinioner och därför mycket bättre.

Det riktiga sorgebarnet är dock lyriken, som alltid är i underläge i Augustprissammanhang och den här gången bara har en företrädare, Ulf Karl Olov Nilsson med Synopsis. Nu hade man chansen att ta med både Bo Carpelan och Eva Runefelt. Carpelan för Nya dikter och Runefelt för I ett förskingrat nu. Bägge hör till våra allra bästa poeter på svenska språket. Här får juryn så mycket bakläxa det går att uppbringa.

Bo-Ingvar Kollberg: Godkänt men med bakläxa