Gott om skratt på Ordsprak

KRÖNIKA. Andreas Jakobsson efterlyser estradpoeter som låter allvaret ta överhanden i kontrast till all humor.

Andreas Jakobsson

Andreas Jakobsson

Foto:

Kultur och Nöje2009-10-04 16:17
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
KRÖNIKA. Det finns många sätt att vara rolig på. Många av dem var representerade på helgens Ordsprakfestival på Reginateatern i Uppsala. Alex Bengtsson gjorde det genom att spela på överdrivna glesbyggdsfördomar, där hembränt och rosa tajts blev absurd poesi. Evy Söderman använde skruvade halsbrytande associationer, där virvlande löv yrde runt i den svenska kulturhistorien. Bohdan Bláhovec blandade svenska, engelska och tjeckiska till en humoristisk väv som med till synes enkla medel träffade vår tid på pricken.

Det brukar sägas att det som framförallt skiljer ut spoken word och estradpoesi från stå up-komik är att den är öppen för större möjligheter eftersom den inte behöver vara rolig. Det är möjligt, men samtidigt kräver talad poesi en större direkthet för att fungera. Åtminstone för att poeten ska vinna poetry slam-tävlingar, skapa sig ett rykte och bli inbjuden till poesifestivaler. Och den närmaste vägen till slampublikens hjärtan är humor. Det märktes.

- Jag brukar ju dra mer skämt och vara lite fiffig, men det fanns ju inte så mycket tid för det när jag läste den där diktsviten, ursäktade sig Daniel Boyacioglu när bara var tredje dikt lett till mungipsövningar.

- Den är inte så rolig, men ni får stå ut, sade Uppsalaförfattaren Alma Kirlic.

Av poeterna på Ordsprak var det knappt någon som lämnade scenen utan att ha fått några skratt med sig. Allvar och svärta fanns det gott om, men i de flesta fall stökades den över och tilläts aldrig helt ta över showen.
Fenomenet är lite märkligt kan det tyckas i en konstform som borde vara den kanske mest fria av alla. Hur beståndsdelarna humor, rim (i vissa fall), ett par insprängda metaforer och ett par snygga ordvändningar kombinerades och varierades tycktes också nästan oändligt.
Allt från engelsmännen Steve Larkin & Rob Gees regelrätta poesihumorshow, via Kung Henrys rap och Tom Waits-covers till amerikanen Anis Mojganis extatiska bildspråksspäckade ordexplosioner.

Man kan inte låta bli att häpnas över hur långt spoken word-scenen i Sverige nått på de relativt få år den funnits. Bredden är bredbandsbred och kvalitén hög. Det enda som egentligen saknades på Reginateaterns scen var ett par poeter som vågade det oroliga. Det skulle inte behöva vara tråkigt, bara modigt. Några som i kontrast till all humor bjöd på ett par långa, allvarligt vackra framträdanden och inte bad om ursäkt för de uteblivna skämten.