Grått, kallt och mycket starkt

Pappa, tillhör vi fortfarande de goda?
Den unge pojken undrar flera gånger i undergångsdramat Vägen. För varje gång han formulerar orden smyger sig ett liten aningen större tvivel in i hans stämma.
John Hillcoats (som också gjorde lortiga västernfilmen The Proposition) filmatisering av Vägen bygger på Cormac McCarthys prisbelönta roman och utspelar sig mitt i ett slags söndertrasat limbo efter det att den slutgiltiga katastrofen inträffat.

Pappan och hans pojke är nu ständigt i rörelse för att försöka hitta den ofarligaste vägen till kusten. Kanske finns där ett skepp som kan ta dem till en plats som undkommit undergången. Kanske är där kylan inte fullt lika förtärande.
Det viktigaste de har är skorna på fötterna, slitna, men skapligt hela, varma byxor och jackor. En gammal kundvagn med en filt, en bit presenning, lite ombyte. I byxlinningen har mannen den verkliga dyrgripen; en revolver med två skott. I värsta fall är ett för pojken och ett för honom själv.
Ständigt på tåspetsarna, alltid beredd att kasta sig utom synhåll om de skulle möta några strykande banditer som hemfallit till kannibalism. Och hela tiden ett rotande och bökande för att om möjligt spåra en gömd gammal jordkällare som kanske inte plundrats riktigt sopren ännu.

Det gör ont att se Viggo Mortensens skepnad i denna historia. Han bär på en sådan fruktan och smärta, och en sådan tyngd på sina axlar som vore det hans fel personligen att katastrofen ägt rum.
I tillbakablickarna, som är några fler i filmen än i boken, får vi dels möta den tid de kommer från, ett nedslag som ger en bild väldigt lik vilken familj som helst som under kärleksfullt grundande, dels den närmaste tiden direkt efter det att mörkret, kylan, askan uppslukade allt, och framkallade den djupaste hopplöshet som forcerade en sprickbildning som slutligen kostade en man sin livskamrat och en pojke sin mor.

Hillcoat mejslar likt en skulptör med denna ständigt lika skrämmande karga scenografi dränkt i livlös jordmån, söndertrasad asfalt och aska fram ramarna och bakgrunden till vad som högst troligt blir årets i särklass gråaste drama.
Men scenerna som utspelar sig i och framför denna fond vibrerar av liv och energi, och i alla fall jag bryter högst ovilligt upp från detta oerhört starka sällskap, och deras öde, efter blott och bart, och knappt, två timmar.

Grått, kallt och mycket starkt

Torsten Braf bryter högst ovilligt upp från denna oerhört starka film, efter blott och bart, och knappt, två timmar.