– Det är lite häftigt med pensionärer som kör – gamla gubbar och käringar, säger Arne Lundberg.
Han har årligen köat för Caprice-biljetter sedan 1968. Nu sitter han i skydd av en presenning i den tältkö som börjat växa fram utanför universitetshuset. Biljetterna till OD:s konsert släpps klockan sju på lördagsmorgonen.
– Kön kommer att gå ner runt Gustavianum, säger han.
De flesta reste sina tält runt tretiden på fredagen. Det gäng som samlats runt en marschall under presenningen träffar vanligtvis inte varandra – förutom när de köar ihop en gång om året.
– Det är samma gäng som kommer varje år, säger Gudrun Hiitti.
Vid åttatiden på kvällen har nio tält ställts upp.
– Först i kön sitter alltid studenter från Skara, till Gunnar Wennerbergs ära. Om de inte lyckas komma först något år, så lämnar vi andra plats åt dem, säger Arne Lundberg.
Just för tillfället är Skaragänget däremot nere på stan för att äta middag.
En tjej kommer fram och frågar nyfiket om det finns någon information eller något programblad att titta på för det här alla köar för.
– Nej! Allt är hemligt, gästerna är alltid hemliga, säger flera personer.
Arne Lundberg visar en utskrift med alla de hemliga gäster som deltagit sedan starten 1982.
Att det är sista året det går att köa för biljetterna, tycker de flesta på plats är tråkigt.
– Det här är tradition, det är ju halva nöjet, säger Gudrun Hiitti.
Ingrid Wahlberg har bakat avskedskakor.
– Hur ska det gå för Skarakillarna? De åker hemifrån klockan fem på morgonen, och bär på tält och allt. Så köper de biljetter till sina kompisar, säger Sven-Olof Hallander.
Klas Elwinger, som köat i femton år, tycker att det ändå ska bli lite skönt att sluta köa, och de andra skrattar.
– Jag har köpt en liten champagne för de som tycker att det är skönt att sluta, och gravöl för de som tycker det är tråkigt. Man får välja, säger Arne Lundberg.