Maria och Mikael träffades som riktigt unga men av någon anledning blev det inget fortsatt par av dem. Nu har de träffats i 30 år på olika hotellrum, en gång om året. Gemensamt har de kommit överens om att lämna vardagen utanför, att bara ha ett dygns passionerat sex utan löften om något annat. Båda har levt ett annat liv utanför detta. Nu träffas de som vanligt igen, men något har hänt som rubbar deras upplägg.
Långfilmsdebuterande Gorki Glaser-Müller står för manus och regi. Han har tidigare gjort flera uppmärksammade kortfilmer men tar nu steget till det längre formatet. Han gör det i en svår form, kammarspelet, i bokstavlig form. Det är bara två personer som filmen igenom talar och stundom älskar på ett hotellrum.
Ändå blir det aldrig långtråkigt eller enformigt. Dels är hans manus och upplägg så träffsäkert att det håller fint, dels har han två suveräna skådespelare i rollerna. Gunilla Röör och Michalis Koutsogiannakis sätter sina karaktärer från första stund och visar skickligt i olika tillbakablickar hur deras förhållande utvecklats. Maktbalansen har hela tiden förskjutits, mycket beroende på vem som för tillfället var mest sårbar och vilken som velat detta mest. Så mycket skuldkänslor mot sina frånvarande partners och familjer verkar de sällan ha. Komplikationerna dem emellan finns dock hela tiden vilket skapar en framåtdrivande dynamik som engagerar. Självklart blir det någon stund här och var där filmen trampar vatten, men det är förvånansvärt sällan.
Dialogen sitter fint och naturligt. Hur mycket som är regissör/manusförfattare och hur mycket som är skådespelare är svårt att säga. Förmodligen har det flutit ihop under filmens gång, erfarenhet möter initial entusiasm kanske. Hur som helst har samarbetet funnit en bra form. Visst kan man ibland se Ingmar Bergmans ande titta över axeln, ett slags Scener utan äktenskap kanske, men det är en positiv anmärkning inför en ofta imponerande debut.
Nämnas ska också den fina musiken i filmen, Kristian Hollingby Matsson (The Tallest Man on Earth) och Amanda Hollingby Matsson (Idiot Wind) gör mycket till för stämningen.