Inom bluesen är det lite lika som i näringslivet: en massa gamla gubbveteraner och en hel del kommande unga kvinnor. Det ska bli spännande att se om/hur denna uråldriga musikform förändras utifrån det. Det är ju en musik som ständigt omformats och som fortfarande är botten i så mycket av den musik som görs, än i dag.
Lite gubbar först då. Medlemmarna i amerikanska Gov’t Mule har en diger bakgrund i bluesrocken, gitarristen Warren Haynes var till och med i legendariska Allman Brothers sista upplaga. Han bildade bandet 1995 som en powertrio. Gruppen är numera en kvartett, där det senaste tillskottet är basisten med det svenskklingande namnet Jorgen Carlsson. Övriga två är klaviaturspelaren Danny Louis och trummisen Matt Abts. Nya albumet Shout! är deras tionde och bjuder på den blytunga och högoktaniga bluesrock med rötter i Södern vi kommit att förvänta oss.
De kan varandra utan och innan vilket märks på samspeltheten, allt sitter exakt där det ska. Möjligen sitter det för nära och invant tyckte de själva för de har gjort ett ovanligt grepp denna gång. Alla låtar är nämligen inspelade en gång till med olika gästsångare. Och inte vilka som helst. Namn som Elvis Costello, Dave Matthews, Grace Potter, Dr John, Glenn Hughes, Ben Harper och Toots Hibbert sätter sitt avtryck där de ska. Bäst är ändå Stevie Winwood som tar sig an fina och vemodiga balladen When the world gets small. Ett lysande dubbelalbum som helhet.
Kvinnorna då. Två stycken i denna genomgång som båda kan sina blåa toner och rödglödgade ös. Samantha Fish är något av en veteran, fastän ung, hon också numera och förvaltar sin erfarenhet på bästa sätt på elektriskt laddade rockstänkaren Black Wind Howling. Hon kan sin gitarr och sjunger som en tunna taggtråd. Kara Grainger ligger inte långt efter med sitt album där hon har med ett stort antal musiker, bland annat en stilsäker och stämningsskapande blåssektion.
Annars är det väl ”de vanliga misstänkta” som polisen brukar säga. Kommen så här långt i botaniserandet klagar den sjuka sonen i vars rum jag tvingas lyssna: ”allt låter ju lika!”. Visst, försöker jag förklara, på ytan kan ju bluestolvan och uttrycket i låtarna vara ganska lika varandra, men det är nyanserna, känslan och finliret som är essensen. Han grymtar något och återgår till sitt.
Och jag till mitt. Det kommer faktiskt ut förvånansvärt mycket bluesbaserad musik på, cd, på vinyl på sajterna. Och när det gäller musik av namn som Smokin’ Joe Kubik & Bnois King med nya fina albumet Road Dogs life, Sugaray Rayford med soulgospeldoftande Dangerous, Cyril Neville – lite i skuggan av mer berömde brodern Aaron – och hans gungande sköna album Magic, med gäster som Walter Trout, Dr John och Allen Toussaint så är det bara att kapitulera inför musiken brusande och berusande makt.
Betydligt yngre Johnny Lang får hänga med av bara farten på listan med Fight for my soul, där han visar vad snart 20 år på vägarna kan göra.
Och, det är helt enkelt inte lika! Somliga är mer blåa än andra.
