Och så var det till råga på allt fisk till middag. Kontrasten mot den färgsprakande skärtorsdagen med sitt godis och sina upptåg var total.
Nu vill jag väl inte påstå att man i just mitt hem höll ovanligt strikt på långfredagstristessen – men den fanns där, som ett slags allmänt påbud och sordin på tillvaron. Sverige var ju en kristen stat, och den statliga skolan var konfessionell med sin bibelkunskap och sina psalmer och böner.
***
Men när jag ser tillbaka på den där tråkiga dagen infinner sig ett slags lugn i själen. Det fanns en hel del tråkiga dagar förr i tiden. Inget ”att göra”, ingen att leka med, trist väder, inget på tv. Någon tillflykt till garanterad underhållning i form av dataspel eller appar fanns ju inte. Men bokhyllor, piano, brevpapper, ritblock – och skogen utanför.
Men om man nu inte ville skriva till sin brevvän på Färöarna eller öva etyder, kunde man ju bara kasta sig på soffan, glo ut genom fönstret och låta tankarna löpa. En sysselsättning som inte ska underskattas. Fast då ska det helst också vara tyst!
Härom veckan såg jag The Artist – stumfilmen som fått flera Oscar. Två saker slog mig. Dels kom jag väldigt fort över att filmen saknar ljud. Handlingen förstås genom textskyltar samt skådespelarnas övertydliga plastik och mimik. Men det mest slående är vad som händer på slutet, när ljudet till sist slås på: det sammelsurium av röster och slammer som strömmar ut i salongen upplevs som ytterst störande. Man vill bara vrida av igen.
Är det övermättnaden på stimuli som avslöjar sig? På ljud? Vi är ständigt utsatta för lågfrekventa ljudvågor från trafik och teknik. Samt ett ständigt, gällt tjattrande i radio- och tv-soffor. Lägg till detta ett oavbrutet mobilpratande på bussar och tåg. Ofrivillig information om andras middagsförslag, sjukdomsdiagnoser och kärleksbekymmer.
***
Det är klart att vi längtar efter tystnad. Ljudlöshet är ett försäljningsargument. Diskmaskinen är så diskret att man öppnar den medan den går, den nya dammsugaren bara pyser blygt. Till exempel.
Jag hörde talas om en smart sörmlänning som kommit på idén att sälja tystnad. Han släpar med sig tyska turister långt ut i skogen, där de för en tusenlapp kan få uppleva total ljudbefrielse – bortsett från ett och annat kråkkrax. Jag kommer att tänka på Heinrich Bölls Doktor Murke – en radioanställd som samlar bortklippta bandstumpar med tystnad och lyssnar på dem på fritiden.
Är det underhållningsnarkomanerna som betalar dyrt för maximal tystnad – eller finns här ännu en samhällsklyfta?
Jag tänker i alla fall låta långfredagen vara en riktigt tråkig dag. Och tyst.