Han firar Schumann i Uppsala
I år fyller kompositören Robert Schumann 200 år. Det firas på torsdagskvällen av den nederländska världspianisten Ronald Brautigam med Pianokonserten i a-moll på Konserthuset i Uppsala.
pianisten Ronald Brautigan, ska spela på Musikens Hus
Foto: Staffan Claesson
- Det som gör att jag anser Schumann vara den främsta tyska romantikern är känslan av de mörka tyska skogarna, myterna och sagorna i musiken. Hans verk är fast förankrade i litteraturen dels genom titlarna men också i allt som lämnas öppet för den egna fantasin i själva musiken.
Det är lätt att inbilla sig att alla framgångsrika konsertpianister är olyckliga individer som aldrig fick någon barndom då de sedan småskolan drillades av krävande föräldrar. I många fall kanske det stämmer, men Ronald Brautigam är i så fall ett undantag. När UNT träffar honom på Konserthuset efter en repetition inför Schumankonserten berättar han att han i unga år inte ens var säker på om han skulle bli musiker eller kemist.
- När jag gick på musikhögskola i Amsterdam så gick det mest ut på att ha roligt. Att jag blev konsertpianist råkade bara bli så. Jag spelade all möjlig musik, även pop och jazz och halkade liksom in på det klassiska mer och mer, vilket jag tror är nyttigt. Man måste få tid att hitta det som är ens grej.
Ronald Brautigam tror till och med att det är farligt att begränsa sig och satsa på en specialitet redan i tidig ålder. Han tar unga musiker som vinner pianotävlingar och får spela på Carnegie Hall när de är 17 år som exempel.
- Man behöver tid att lära sig av sina misstag genom att spela på små ställen först. De känns som att flesta unga stjärnskotten är i rampljuset i två-tre år och sedan försvinner de, blir utbrända. Det gäller också att hitta sin repertoar. Min var jättebred i början, men eftersom så har jag begränsat mig till några kompositörer där mina tolkningar har något att tillföra.
Mest känd är Ronald Brautigam för sina tolkningar av Mendelssohn, Haydn och Beethoven. Både på piano och fortepiano. Han strävar alltid efter att vara så trogen originalet som möjligt.
- Jag har aldrig förstått musiker som sätter sig själva över kompositören. Det finns ju en anledning till att de klassiska kompositörernas musik levt kvar i alla år. Sedan finns det ju ändå stort utrymme för det egna i det som inte är nedskrivet, som pausernas längd och tempot. Men jag strävar alltid efter att spela som kompositörerna själva gjorde.
Och hur nära tror du att du kommer?
- Jag har ingen aning.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!