Det var när Joakim Jähnke och hans kollega – de jobbar bägge på STIM med upphovsrättsliga frågor för låtskrivare – var på väg till Dylans konsert på Cirkus i Stockholm. Det var en helt normal arbetsdag för de två som ofta gick på konserter för att hålla koll på hur Stimpengarna skulle fördelas. På Strandvägen såg de en person som liknande Bob Dylan.
– Vi tänkte att det var nog en look-a-like. Men när vi passerade honom såg min kollaga, och han är en Dylanist, att det verkligen var den riktiga Bob Dylan. Ska vi gå fram och presentera oss, eller inte, funderade vi på, säger Joakim Jähnke.
Men de bestämde sig för att gå fram och hälsa. Efter en stund kom Bob Dylan springande efter dem och frågade om de kunde visa honom vägen till Cirkus.
– Han hade stuckit från sina livvakter men sa inte så mycket mer utan mumlade mest. Och vi fick mota bort en massa fotografer, som stod utanför en båt vid kajen, där dåvarande chefen för SAS, Jan Carlsson, hade ett party. När de såg att Dylan var ute och promenerade kom de rusande, berättar Joakim Jähnke.
Vid nästa anhalt, Djurgården, insåg Jähnke och hans kollega, att kunde inte fortsätta sin promenad, med tanke på Dylans säkerhet. Att få tag i en taxi lyckades de inte med. Det här var ju 1991 innan mobiltelefonernas tid. Däremot fick de kontakt med ett norrländskt medelålders par som överhörde deras dilemma från sin p-plats och erbjöd sig att skjutsa allihopa till Cirkus. Paret var på väg till Gröna Lund.
– När vi kom fram till den bakre ingången, träffade vi Dylans manager, Jack Rosen och Thomas Johansson från EMA-Telstar som ville mota bort oss till biljettkön. Men det var innan vi sa att vi hade hittat Bob Dylan åt dem. Konserten skulle snart börja och de var rätt nervösa. De erbjöd oss biljetter men det hade vi ju redan och även till paret men de tackade nej. De skulle ju på en reggaekonsert med Steel pulse på Gröna Lund. Då fick de biljetter till nästa dags konsert och även en hotellövernattning.
Efter konserten var det fest i baren och då fick Joakim Jähnke och kollegan fritt beställa vad de ville av kyparen.
– Tyvärr skulle vi ju upp och jobba dagen därpå. Den dagen kändes kvällen innan som helt overklig.
Bad ni om autografer?
– Nej, vi försökte uppträda så professionellt som möjligt. Och vi träffar ju rätt många kända musiker i jobbet. För mig var det nästan en större händelse när jag träffade Duck Dunn som var basist i Blues Brothers. Vi hade mycket att prata om, säger Joakim Jähnke som också är basist men i gruppen Throw me some Bovie.