Ska man klistra en etikett på Klaus Pontvik, kan det stå kulturentreprenör på den. Det skulle också kunna stå miljöagronom, för det är han, utbildad vid SLU i Uppsala. Men det är som grundare av såväl Ekocaféet som Gitarrfestivalen han har gjort sig ett namn i staden. Och kanske vidare än så.
– När jag kom till Sverige för 24 år sedan var det för att utbilda mig inom mat och miljö, säger han.
Så gjorde han. Och öppnade Ekocaféet 1998.
Men kulturen, särskilt musiken, men även konst, litteratur och teater, smög sig in i den lilla restaurangen som snabbt blev ett kulturcentrum i miniatyr.
Det började i Uruguay för nästan ett halvsekel sedan. Den stora och brokiga familjen Pontvik, ”Vi är åtta syskon plus tre halvsyskon”, bodde i en liten by. Där musicerades en del.
– Mycket kyrkomusik. Och så folkmusiken, som har inspirerat mig både med text och med musik. Vi syskon sjöng och spelade teater, gjorde allt möjligt kulturellt. Det fanns inte så mycket annat att göra. Men vår fantasivärld var stor, minns jag.
Den som hade gitarr, fick mest uppmärksamhet, när ungdomarna samlades.
– Vi satt på stranden på kvällarna och sjöng till natten.
Musiken fanns där hela tiden under syskonens uppväxt.
I dag är två av bröderna heltidsmusiker: Peter Pontvik i Stockholm är tonsättare, countertenor och leder Ensemble Villancico, som bland annat framför och har spelat in den spanska sångsamlingen Cancionero de Uppsala, spansk musik som förvaras på Carolina. Han är också ledare för den årliga Stockholm Early Music Festival.
Yamandu Pontvik är körledare, och tonsättare i Sundsvall och baryton i Ensemble Villancico. Han har bland annat skrivit Mångfaldsmässan, som framförts i Gottsunda kyrka och som spelats in av SVT.
Klaus Pontvik spelar gitarr, det gör syskonen, men ser framför allt till att andra gör det – i Uppsala, som är hans hemstad sedan 22 år.
– Jag vill göra något bra, säger han. Uppsala blir vad vi gör staden till. Det handlar inte bara om att göra stora ting, utan också om små saker i vardagen, om våra attityder. Gör man något, blir något gjort. Gnäller man bara, blir ingenting gjort. Ser vi en turist, som ser vilsen ut med sin karta, kan vi gå fram och hjälpa till att hitta vägen. Sådana flyktiga möten mellan människor hjälper till att ge staden en profil.
Klaus Pontvik är 46 år, gift och pappa till en fyraårs pojke. Det spelar roll för hans arbete.
– Det är en ny dimension i mitt liv. Hur stort som helst. För att vara en bra förälder och make, måste jag hitta balansen i livet.
Han funderar över om Sverige verkligen är ett välfärdsland, när så många människor mår dåligt. Vi sitter innanför skyltfönstren i det som förut var Klaus Goda, affären med ekologiska matvaror, nu avvecklad. Utanför hastar människor förbi. Det ringer på Klaus Pontviks telefon då och då, men datorn har han stängt för tillfället. Bussar och bilar möts, någon småspringer, et par går förbi och pratar i var sin mobiltelefon.
– Det är för mycket. Vi är överinformerade. Det blir svårt att välja vad som är viktigt, säger han.
Men själv vet han:
– Att njuta av livet och umgås med de människor som är viktigast. Och att följa sin övertygelse.
Gitarrfestivalen i Uppsala Konsert & Kongress har kommit till just på grund av Klaus Pontviks övertygelse att den var viktig och möjlig att skapa. Att Uppsalaborna borde få kontakt med världens och historiens gitarrmusik framförd av de bästa musikerna. Nu ska så ske för sjunde gången.
Klaus Pontvik och Stefan Löfvenius har återigen lockat Paco de Lucía hit. Malena Ernman sjunger till Mats Bergströms ackompanjemang. Celso Machado visar med såväl kropp som gitarr hur afro-brasilianskt inspirerad musik låter, Joscho Stephan trio tolkar fransk gipsyjazz i Django Reinhardts spår.
Dessutom blir det flamenco, spanskt, gitarrduo och mycket mer. Förutom de masterclasses som hålls och mötena mellan gitarrister och gitarrentusiaster i seminarier kring gitarrspel och låtskrivande, vid baren – och vid konserten Unga förmågor, där tre finalister får ge en egenkonsert och en av dem vinner 10 000 kronor och blir inspelad av Sveriges Radio.
– Möten, säger Klaus Pontvik igen. Det är mötena mellan människor som är det viktigaste!