Jag var rädd, varför var den där.
Några dagar innan: Äntligen var skolan slut. Jag hade fått sommarlov idag. Klockan var arton minuter över fem och jag var vid min fars grav. Jag satt där, vinden blåste i mitt hår, solen sken över dom mörkgröna trädtopparna i skogsdungen bredvid kyrkan. En tår rann ner för min kind. Jag satt där och tänkte på vad som kunde ha hänt med min far. Jag saknade när vi satt där vid skogdungen och kollade på gräset som blåste i vinden och när vi sprang i tidvattnet nere vid stranden. Och när han tog mig i mitt mörkblonda hår.
Men helt plötsligt försvann allt ur mitt minne. Jag kom av mig. Jag ställde mig upp, jag började känna mig vilse. Men då började jag höra en svag melodi, det var en ljuvlig melodi som trängde sig in i min själ. Min kropp blev helt avslappnad men inte min hjärna, jag känner att det inte var helt rätt. Jag hade känt den förut, den var precis som den jag kände när pappa dog. Den ljuvliga melodin blev till ett ljud, det lät som någon försökte prata med mig jag blev spänd, jag börja känna mig stel. Jag kände mig iakttagen.
Det börja regna, spöregna. Molnen täckte himlen, det kom en kall vindputs över mitt hår. Mitt hår ramlade ner från min hästsvans. Dropparna dunkade mot mitt huvud. Jag kände att något skulle hända så jag sprang. Jag sprang över kullen, förbi skolan, jag sprang så långt jag bara kunde men helt plötsligt stannade jag av ett ljus som sken över den lilla skogungen framför mig. Och helt plötsligt glömde jag bort allt och alla. Det var makalöst. Ljuset blev som musik för mina öron. Himmlen var rosa och grön precis som mina favoritfärger var. Men helt plötsligt drogs mina ögon till något annat än himmlen. Det var något, något som låg där borta på åkern. Det såg ut som min pappas klocka eller den han hade när vi gjorde allt och den jag gav till honom. Jag var rädd, varför var den där?
Dagen efter: Jag vaknade. Mitt hår var trassligt, det regnade ute. Och blåste. Jag sprang upp till min söndriga mörkblåa soffa. Jag kollade under än av kuddarna och där låg min klocka precis samma ställe som jag la den igår. Det var fantastiskt fin. Den hade låtsasdiamanter runt ramen och var helt guldig. Jag släppte en tår, då ropade min mamma att det var frukost. Min favoritfrukost, det var pannkakor men idag så ville jag bara ut till åkern där jag hittade klockan. Jag vill verkligen veta vad som har hänt med min far. Jag skrek till min mamma att det får vänta.
Jag sprang ner för den nötta trappan, tog på min gula jacka och sprang ut. På vägen mötte jag en bil jag kände igen den, oj det var min rektor. Då kom jag ihåg att hon skulle prata med mig och mamma idag. Men det hade jag inte tid med så jag smög försiktigt ner i diket. Jag sprang till åkern. Nu var jag framme. Något blinkade det såg ut som än knapp och jag gick dit. Nej det kan inte vara sant det var pappas favoritskjorta. Jag sprang så snabbt jag kunde in i skogen som låg vid skjortan. Oj här låg alla pappas favoritsaker. Alla saker ledde mig till ett berg. Här hade jag och pappa alltid varit och jag kommer ihåg att det fanns ett hål som jag aldrig fick gå in i. Nu sprang jag dit. Oj där låg allt. Och till och med hans dagbok. Jag öppnade den försiktigt och det första jag såg var detta.
Jag mår inte bra, jag och mamma bråkar hela tiden men jag kommer inte säga något till mitt barn. Jag vill bara försvinna så idag sticker jag.
Jag slängde bort boken jag ville inte läsa mer. Han hade stuckit, så nu brydde jag mig inte längre.