Nyligen såldes den före detta socialdemokratiska partiledaren Mona Sahlins handväska på auktion och med anledning av detta gjorde Sveriges Radios söndagsmagasin Godmorgon världen ett inslag om handväskans symboliska betydelse i politiken.
Sahlins väska – en klarröd Vuitton som kostat sextusen kronor – väckte för två år sen en upprörd debatt om hur olämpligt det var för en socialdemokratisk ledare at ägna sig åt flärd och lyxkonsumtion. När Svenska Dagbladet publicerade ett gruppfoto av landets partiledare låg väskan i soffan mellan Sahlin och Reinfeldt och i den allmänna gråheten var det den som drog blickarna till sig.
Den allmänna opinionen lät sig inte lugnas av att det inte var Sahlins idé att den skulle finnas med utan fotografens som efteråt fick gå ut och försäkra att hon bara tyckt att den gjorde sig så utmärkt som färgklick. Den allmänna opinionen lät sig inte ens lugnas av att den var en femtioårspresent från en väninna.
***
Och Sahlin har inte varit ensam om sina imageproblem. Tillsvidare har väl ingen av hennes väskor sålts på auktion men Helle Thorning Schmidt – också hon socialdemokrat - kallades redan länge innan hon blev statsminister för ”Gucci-Helle”. Av den i högsta grad borgerliga brittiska premiärministern Margaret Thatcher har redan två väskor gått under klubben, den ena, en svart av märket Asprey, så sent som i fjol. Thatcher var en formidabel dam och ”handbagging” blev ett uttryck för hennes förmåga att sätta manliga medarbetare på plats.
Men – slår det mig – samtidigt förminskar uttrycket henne, gör henne smått löjlig: handväskan framstår som en motsvarighet till de gamla skämtteckningarnas brödkavel. Då hjälper det föga att just Asprey-väskan enligt Google var mytisk såtillvida att den deltagit i ett möte med både Reagan och Gorbatjov och ofta stod framme vid regeringssammanträden. Om ett tillfälle då Thatcher just som ett möte skulle öppnas hade ställt den ifrån sig och sedan dragit sig tillbaka för ett ögonblick berättas det att en av ministrarna hade sagt: ”Kan vi inte börja nu? Handväskan är ju på plats.”
***
En viktig handväska hade God morgon, världen missat, nämligen Tarja Halonens. Till skillnad från de två nordiska partikamraternas väskor är den ingalunda lyxig, till skillnad från Margaret Thatchers har den ingalunda blivit någon maktsymbol. För de välvilligt sinnade ter den sig som (samhälls)moderlig, för de illvilliga (genom åren ganska många) som för flärdfri. För de illvilliga kommer handväskan alltid att vara en triumferande signal om att kvinnliga politiker i första hand är kvinnor – och därför inga riktiga politiker.
Det intressanta är att der illvilliga inte behöver vara män.
På auktionen inbringade Mona Sahlins Vuitton åttatusen kronor vilket betyder att uppståndelsen höjde värdet rejält. Margaret Thatchers Asprey inbringade visserligen tjugofemtusen pund men det var bara en futtig fjärdedel av vad man hade räknat med.