Häpnadsväckande basstämmor av Ojala

"En spännande kombination mellan två vitt skilda delar av världen, Sydafrika och Sverige, på det mest demokratiska språket - Jazz!" - så presenterar Konstsommar Uppsala säsongens första konsert, vilken ägde rum i Linnéträdgårdens orangeri på torsdagen.
När jag hör denna typ av formuleringar blir jag misstänksam. Att jazzen, som nu för tiden är precis lika institutionaliserad och ibland också standardiserad som den klassiska musiken, skulle erbjuda stora friheter eller demokratiska möjligheter som ingen annan genre, är mest en myt. Nu blev konserten inte så mycket en kulturernas smältdegel som ett möte mellan människor, och då främst mellan vokalisten Sani Gamedzes lekfulla texter och pianisten Jan Strinnholms svalare allvar, om än med glimten i ögat. Och det exotistiska exponerande av en kultur på en annan, som programtexten gav farhågor om, var långt borta.

Programmet dominerades av Strinnholms kompositioner - enkla, ibland nästan poppiga låtar - försedda med vardagspoetiska texter av Gamedze. I kombination med en stadig rytmsektion bestående av Erik Ojalas bas och Richard Johnssons trummor, blev helheten så välbalanserad att den stundtals kantrade över i anonymitet. Då behövs de små lekfulla utspelen från piano och röst, eller ett av Hans Bergfors blänkande solon på sordinerad trumpet, för att bryta det behagliga lugnet.
Gruppens sound var lätt och smidigt, återhållet och kontrollerat, Ojalas basstämmor ibland häpnadsväckande välplanerade. Och det var först när gruppen minus Gamedze gav sig på ett par instrumentala nummer som det riktigt hämningslösa utspelet kom. Även om spelet här var mer traditionellt, var det ökade drivet och spretigheten mycket välkomna, som en kontrast till gruppens annars så polerade yta.
Gamedzes röst var visserligen laid-back och kontrollerad, men resurserna till yvigare gester finns där, och i kombination med texternas fascinerade blickar mot omvärlden fick hon ta rollen som gruppens extroverta sida.
I extranumret, Strinnholms Life, vändes blicken däremot inåt. Denna ömsinta och lyckligt uppgivna ballad, ljus och klar, sa redan i de inledande pianotonerna det som Gamedzes stämma, när den slutligen kom in, enkelt konstaterande fick klä i ord. Och här var det bara att kapitulera.

Häpnadsväckande basstämmor av Ojala

Carl Johan Landgren kapitulerade till slut helt inför Democracy of Jazz när de konserterad i Linnéträdgården.