JOHANNA ÅBERG
1 Seinabo Sey "Pretend" (Sweden/Universal)
Seinabo Sey har minsann inte stressat fram sitt genombrott. Hon dök upp på den svenska musikscenen redan 2013, och först i höstas kom det egentliga debutalbumet, via en rad ep-släpp. Maffigt och värt all väntan, med en djup soulröst i absolut världsklass och roligt modern produktion. En stjärna som är här för att stanna.
2 Tove Styrke "Kiddo" (Sony)
Det är med tuggummipop som med romantiska filmkomedier: Det mesta är för lättviktigt, tramsigt och lättglömt. Men då och då kommer någon och ger genren tyngd och innehåll och då blir det ju svårslagbart. Tove Styrke försvann från scenen under ett par år, men kom tillbaka ännu starkare. Det här är pop i sin finaste form – insmickrande och störig på samma gång.
3 Anna von Hausswolff "The Miraculous" (Skiva)
En egensinnig sångerska, en gigantisk kyrkoorgel och en nyvunnen kärlek till mullrande metal. Göteborgsartisten Anna von Hausswolffs senaste album är mindre poppigt än hennes tidigare, men inte desto mindre fascinerande. En hård karamell bland julgodiset, den smälter långsamt och är rejält salt, med bara lagom mycket sötma.
KARIN ANDERSSON
Frida Selander "I hear sunshine" (Amasonora)
1 Frida Selander är en av mina största musikaliska upptäckter det här året. Med det helt egna uttrycket, den kraftfulla rösten och de klassiska rockarrangemangen sprängfyllda med känsla kammar ”I hear sunshine” hem en solklar plats på årsbästalistan. Någonstans mellan PJ Harvey och Patti Smith hamnar detta tidlösa album som är ett att komma tillbaka till.
2 Robyn & La Bagatelle Magique "Love is free" (Konichiwa Records/Universal)
Detta musikaliska kärleksbarn är skapelsen av Robyn, Markus Jägerstedt och den nu avlidne Christian Falk. Genom att ta sångerskans oklanderliga danspop och binda samman den med 1990-talshouse skapar man ett sound med dansmusik som låter som ingenting annat. Retrodoftande och nyskapande gör denna minialbumstjärna till en av 2015-års skarpast lysande.
3 Maskinen "Stora fötter stora skor" (Goldenbest Records)
De har en helt egen position på det svenska hiphoplandskapet, Frej Larsson och Herbert Munkhammar. Spår omöjliga att lyssna på stillasittandes, galet tajta produktioner och partykänsla deluxe. ”Stora fötter stora skor” är inget undantag och hör helt klart till ett av årets bästa album, alla kategorier. Dessutom lyckas ett av spåren ta hem en till titel…
JONAS KIHLANDER
1 Chelsea Wolfe "Abyss" (Sargent House)
Singer-songwritern Chelsea Wolfe går all-in i depressivt kolmörker, lämnar sina folkrötter därhän och levererar monumentalt mustig domedagsdistortion i ultrarapid. Att lyssna på hennes finest hour ”Abyss” i lurar en höstkväll är en utdragen, njutningsfull skräckupplevelse som ger permanenta tuschmärken i själen.
2 Deafheaven "New Bermuda" (Anti)
Alt-svartmetallarna Deafheaven var uppe och nosade på årsbästalistorna redan med förra plattan. Då var de underdogs, nu hörde hela metalvärlden dem komma gläfsande på uppmärksamhet. Vilket de fick med råge. Välförtjänt – vilket underbart storslaget, välbyggt och naturligt vittomspännande album. Om de sedan kunde skaffa sig en riktig sångare och skippa, det förvisso atmosfäriska, bjäbbandet. Då vore himlen ännu närmare.
3 Intronaut "The directon of last things" (Century Media)
Progrock/metalgänget Intronaut är paradoxalt både mer fokuserade och jazzigt utspridda än någonsin. Producent Devin Townsend har ett styvt jobb att få alla vildhästar att hitta hem till stallet. Men den delikata balansen piska–morot tar ”The direction of last things” till omtumlande höjder.
JENS PETTERSSON
1 Lilla Sällskapet "Nattdjur" (Sony)
Det är inte bara av lokalpatriotiska skäl jag håller Uppsalagrabbarnas album högst i år. Bilhögtalarna sprängdes nästan när jag slog på "Skrivet i stjärnorna" den där varma augustidagen. Deras synthiga pop träffar mig mitt i hjärtat, den andas samma luft som jag och får mig att dra djupt efter andan för att få smaka mer av minnena från en svunnen underbar tid.
2 Avicii "Stories" (Universal)
Första singelsläppet övertygade inte. "Jaha, blir det inte mer än så här", tänkte jag faktiskt. Men när unge utarbetade Tim Bergling fick ur sig helheten så var det bara att kapitulera. Med "Stories" lyckas han sätta en egen prägel på en annars lätt förutsägbar genre. Det blev återigen en hel drös edm-hits, med "Talk to myself" som en av årets alla skönaste toppar.
3 Noonie Bao "Noonia" (2many freckles/Universal)
Med "bara" sex låtar är Noonie Baos andra släpp på gränsen att inte kvala in som fullängdare, men å andra sidan: vilka sex låtar. Från inledande "Pyramids" som är mitt-i-2015-prick, med slick produktion och en energifylld refrängsmocka som får dansgolv att falla – till smäktande reggaepoppärlan "Criminal love" och coola "I'm in love". Man vill ha mer!
STEFAN WARNQVIST
1 FFS "FFS" (Domino)
Den skotska gruppen Franz Ferdinand och den amerikanska duon Sparks förenades i ett oväntat samarbete under namnet FFS. På deras gemensamma album krockar dansant indierock och skruvad pop med Monty Python-aktig humor och refränger som fastnar omedelbart. Egensinnigt, välskrivet, underhållande och teatraliskt, men aldrig förutsägbart. Briljant!
2 Sandra Vilppala "Rista forever i hennes hjärta" (Syster Mojo)
En livskris inspirerade Fröken Underbar-sångerskan Sandra Vilppala till ett soloalbum. Under eget namn har musiken blivit poppigare medan texterna blivit än mer hudlösa och personliga. Ett starkt melodisinne, originellt formulerade texter och modet att välja oväntade vägar i skivstudion gör detta till ett album med mycket nerv och intensitet.
3 Vasas flora och fauna "Släkt med Lotta Svärd" (Startracks)
Österbottniska gruppen Vasas flora och fauna har skapat ett säreget och mycket fängslande album. Med akustiska gitarrer, trollbindande pianoslingor och samspelet mellan Mattias Björkas och Iiris Viljanens röster som grundbultar bygger de sitt eget musikuniversum, där de mångfacetterade texterna är fulla av såväl cynism som absurd humor och empati.
ANDREAS JAKOBSSON
1 Thåström "Den morronen" (Razzia/Sony)
1 Thåström hör till den lilla unika skaran rockartister som bara blir intressantare ju längre tiden går. Industrirockskrangliga ”Den morronen” saknar topparna man är van vid. Istället är albumet en lång sammanhållen hymn till mörkret, melankolin och monotoni. En hymn där ljuset väller fram i kanterna av konturerna och tar över hela bilden.
2 Vasas flora och fauna "Släkt med Lotta Svärd" (Startracks/Border)
Sångarna Iiris Viljanen och Mattias Björkas kontrastverkan är magisk. Och eftersom Viljanen hoppade av bandet under oklara omständigheter direkt efter släppet blir det antagligen enda albumet man kan höra magin på. Debutalbumet är en ren uppvisning i att ta vara på österbottniska stämningar och ett brett spektrum av popkulturella referenser.
3 Jonathan Johansson "Lebensraum" (Sony Music)
Jonathan Johansson tog Hitlers begrepp ”Lebensraum”, som handlade om att övermänniskorna förtjänade levnadsutrymme på bekostnad av andra, och applicerade det på EU-medborgarnas privilegier mot den fattiga världen. Resultatet blev en politisk skiva som svänger mer än något han gjort tidigare och ett album som kommer vara aktuellt så länge EU finns kvar.
MARIA NILSSON
1 Ane Brun "When I’m free" (Balloon ranger/Universal)
1 En speciell sångröst har hon alltid haft, norskan som ett tag kallade Uppsala för hemma. Men de senaste åren har hon även utvecklat sitt gitarrbaserade singer/songwritersound till något mer spännande. Retroinfluenserna av triphop och soul, tillsammans med en vällagrad mognad i rösten, gör ”When I’m free” till årets bästa och mest eleganta skiva.
2 Father John Misty "I love you, honeybear" (Bella Union/Border)
Josh Tillman har varit trummis i Fleet Foxes och gjort avskalad deppfolk under eget namn. Inga pjåkiga meriter alls. Men det är under aliaset Father John Misty som han verkligen har blommat ut. Sjuttiotalsdoftande sammetslena melodier staplas på varandra och krockar intressant med de underbart knasiga, cyniska texterna. Folkpopen levlade precis upp.
3 Seinabo Sey "Pretend" (Universal)
Tjugofemåriga Seinabo Sey hann bli både frimärke och sommarpratare innan hon ens hade släppt sitt debutalbum. Det säger förstås att skivformatet inte är lika viktigt idag, men det säger också något om att vi har längtat efter någon som Seinabo Sey. En ung tjej med kraftfull röst drämmer till med tolv spår modern soulpop med pondus som ingen annan.
JOHAN JAKOBSSON
1 Five Finger Death Punch "Got Your Six" (ElevenSeven)
Viva Las Vegas skulle man kunna säga, killarna som har gjort årets absolut bästa platta är nämligen hemmahörande i syndens stad. På ”Got Your Six” bröstar bandet upp sig från första sekund och testosteronet sprutar ur högtalarna. Albumet är utmärkt som kompanjon till ett hårt gympass för den som tycker att sådana aktiviteter är något värt att ägna sig åt.
2 Scorpions "Return To Forever" (Sony)
50-årsjubilerande band släpper album med gammalt överblivet material, förvisso uppblandat med några nyskrivna alster. Beskrivningen berättar en trist och oinspirerad historia. Detta är dock en riktig fullträff från ett band som låter piggare än på väldigt många år. Gammal är äldst brukar man säga och veteranerna i Scorpions levererar verkligen på ålderns höst.
3 Bonafide "Denim Devils" (Off Yer Rocka)
Stimmig treackordsrock’n’roll i bästa AC/DC-anda är det som bjuds när Bonafide är i farten igen. Frontmannen Pontus Snibb sitter inne med Sveriges rivigaste rockröst och bandet är så snortajt samspelta att det nästan är löjligt. Svenskt riffrocksstål får högerbenet att gå som en symaskinsfot och blir man inte ölsugen av detta gillar man antagligen inte öl.
FREDRIK NYBERG
1 José González "Vestiges & Claws" (Imperial)
Josés första soloalbum sedan 2007 är en riktig fullträff. Soundet är som vanligt harmoniskt och lätt melankoliskt, men den här gången är det varmare och inte riktigt lika avskalat som tidigare. Med inspiration från bland annat amerikansk folkrock och västafrikansk ökenblues har González gjort sitt starkaste album hittills – och det starkaste av alla under år 2015.
Amason "Sky City" (Ingrid)
Amanda Bergmans förträffliga röst är mycket klädsam i det mjuka, lätt drömska landskapet av pop som har stilfullt inflytande från de övriga bandmedlemmarna kända från bl.a. Dungen och Miike Snow. Det som ursprungligen var ett sidoprojekt har i år resulterat i ett debutalbum för Amason – och ett mycket starkt sådant. Välgjort, minst sagt.
Kurt Vile "b´lieve i´m goin down…" (Matador)
Vile har ännu en gång levererat en platta av hög klass och kvalitet som är svår att ifrågasätta. Här får hans sedvanligt avslappnade ljudbild av snyggt plockande gitarrer sällskap av banjo och piano. Inga större utsvävningar från sounden som återfinns på hans tidigare album görs annars, men här återfinns istället några av Kurts starkare spår hittills.
ULF GUSTAVSSON
1 Väsen "Live på Gamla bion" (NorthSide)
En kombinerad cd/dvd - inspelad live i småskalig miljö - som ger syn för sägen varför denna uppländska trio är en av Sveriges främsta folkmusikexporter. Avspänd lekfullhet förenas med ypperligt musikanteri, det subtilt melodiska med ett sanslöst rytmiskt driv. Med alla tre instrumenten i frontlinjen – Mikael Marins altfiol, Olov Johanssons nyckelharpa och Roger Tallroths trolldansande gitarr. Absolut svensk folkmusik!
2 Bob Dylan "Shadows in the night" (Sony Music)
Det kan verka som ett skämt – farbrorn med gröten i halsen ger sig på standardlåtar förknippade med Frank Sinatra. Men Dylan överraskar med att gestalta dessa rätt obskyra ballader med ett lågmält reflekterande patos. Eftertanken, avskedet och melankolin dominerar, Dylan har verkligen lagt sig vinn om att mejsla fram melodierna i ett personligt tilltal direkt till lyssnaren.
3 Bruce Springsteen "The ties that bind" (Sony)
Även om det i grunden handlar om ett gammalt skivalbum är det såpass mycket outgivet i denna box att den bör räknas till nyheterna i årets skivflod. På flera sätt en fulländad box, inte minst genom att fördjupa dynamiken i Springsteens konstnärsskap - mellan livsrus och rastlös vägfararkänsla å ena sidan, livets ändlighet och döden å den andra. Musikaliskt med växlingar mellan röjig rock-n roll och mäktiga ballader.
ELLINOR SKAGEGÅRD
1 Vasas Flora och Fauna "Släkt med Lotta Svärd" (Startracks)
De skapade genren österbottnisk diskbänksrealism och med sina vemodiga trallmelodier, oputsade sång och svarta humor slog Mattias Björkas och Iris Viljanen an en särskild sträng i hjärtat inte bara hos mig, utan hos en stor del av kritikerkåren. Ett album att ömsom skratta ömsom gråta till, där varje spår är som en grå men välsmakande liten karamell.
2 Sven Bertil Taube "Hommage 2" (Universal)
Uppföljaren till förra årets succé. Återigen är det tolkningar av framför allt Olle Adolphsons låtskatt som med Taubes erfarna stämma och Peter Nordahls orkesterarr blir till fullkomlig vismagi. Som tidigare finns havet som ram och pendlar mellan hotfulla stormar och lätta vågors krusningar. Och klassikern ”Trubbel” har kanske aldrig gjorts bättre.
3 Wainwright sisters "Songs in the dark" (Maplemusic Recordings)
Ett helt album med bara vaggvisor? Ja, det fungerar faktiskt mer än väl. Med fulländad stämsång och lågmälda arrangemang för Martha och Lucy Wainwright in mörkret i barnkammaren. Här finns visor som halvsystrarnas mammor sjöng för dem som barn, men också sånger av Woody Guthrie och Jimmie Rogers. Resultatet är skört, suggestivt och trollbindande.
BJÖRN G STENBERG
1 Anna Ternheim "For the young" (Universal)
Hon gödslar inte med nya releaser, Anna Ternheim. Det har gått fyra år sedan sist när hon nu kommer med sitt femte album “For The Young”. Förra “The Night Visitor” har snurrat mycket sedan det kom och det kommer även det här att göra. Ternheims lägstanivå är hög. Jag bara längtar till 13 mars då hon framför dem live i Uppsala.
2 Anders Hillborg "Sirens" (BIS/Naxos)
Det är inte så många nutida komponister inom konstmusiken som hunnit göra sig ett namn, Anders Hillborg är dock en av dem. Till en del beror det förstås på hans stora talang, men också på den bredd han har. Det här albumet är en bra introduktion till hans musik. Inledande ”Beast Sampler” visar hur han använder både orkestern och modern teknik.
3 Oddjob "Folk" (Caprice/Naxos)
För 50 år sedan fick några svenska jazzmusiker i uppdrag att lyssna närmare på svensk folkmusik, något som blev ”Äventyr i jazz och folkmusik”. Nu fick gruppen Oddjob samma uppdrag. På albumet ”Folk” redovisas resultatet. Oddjob har några gränsöverskridande och spännande album bakom sig och valet var helt rätt.