Letters to Juliet är en smörig och högst stereotyp historia, där Sophie (Seyfried) spenderar en pre-bröllopsresa i Verona med sin blivande make Victor (Bernal).
Victor prioriterar dock lyxiga vinauktioner och tryffeljakt framför tid med sin Sophie. Storögt och menlöst nickar hon godtagande till alla hans infall att lämna henne för diverse matäventyr.
Ensam i Verona besöker Sophie en dag Shakespeares mytomspunna Julias hus (från Romeo och Julia) och under den välkända balkongen möter hon hjärtekrossade kvinnor med glödande pennor och kärleksbesvär. De skriver brev till Julia som de sätter upp under balkongen.
Sophie hittar ett 50 år gammalt brev, skrivet av brittiska Claire (Redgrave), som hon svarar på och kort därefter är Claire på plats i Verona för att hitta sin ungdoms kärlek, Lorenzo (Nero). Med sig har Claire sitt barnbarn, den kylige och osympatiske Charlie (Egan) som verkligen inte har mycket till övers för Sophie (som naturligtvis följer med i jakten på Lorenzo).
Nero och Redgrave är som bekant ett par utanför duken och de har dessutom en liknande historia, som deras rollkaraktärer Claire och Lorenzo, i bagaget. Detta är också det enda som är genuint i den annars konstlade och klichéaktiga Letters to Juliet. Så länge de inte öppnar munnen vill säga, för Redgrave dras här med ett alldeles förfärligt manus som absolut inte gör henne (eller någon annan heller för den delen) rättvisa.