Här finns hopp utan förljugenhet

Helt följdriktigt är också den konstnärliga gestaltningen av nybygget ett monumentalt projekt och dessutom en riktig utmaning för Kultur i länet, som genom projektledaren Andreas Bjersby och konstkonsulten Kjell Strandqvist har ansvarat för den konst som beställts och köpts in.

Det låter kanske inte så svårt att lyfta in relevant samtidskonst i ett sjukhus, men den svenska vårdapparaten är full av avskräckande exempel. En av de uppenbara riskerna är en missriktad hänsyn till patienterna, och det är möjligen än mer påtagligt när det handlar om vård av psykiskt sjuka, som för med sig tama och tomma val. Som om benbrottet, brustna blindtarmar, depressioner och maniska tillstånd på något sätt skulle vara mer lättbehandlade i en miljö som strävar efter att vara så intetsägande som möjligt. Nej, knappast. Den grafiksjuka som breder ut sig i korridorer, patientrum och kulvertar i den svenska sjukvårdens lokaler (läs dåligt ramad dålig grafik i osmakliga hängningar i alldeles för stor omfattning - ta en promenad på Akademiska sjukhuset, som i och för sig har förbättrats de senaste åren, så förstår ni vad jag menar) är antagligen lika nyttig som medveten vanvård.

Men låt mig slå fast det med en gång: gestaltningen av Psykiatrins hus är mycket lyckad. Faktiskt snudd på lysande.

Att inte välja fegt är naturligtvis inte detsamma som att inte respektera de lokaler man gestaltar. Det går inte att placera vad som helst i ett sjukhus, som ändå måste vara en funktionell miljö. Medvetna provokationer kan vara utomordentligt intressanta i en konsthall, men fungerar inte nödvändigtvis i alla offentliga rum. Men det gäller som sagt att hålla balansen. Och det är just vad de specialbeställda verken på Psykiatrins hus gör. Flera av konstverken behandlar skörhet, dekonstruktion, mediciner och förgänglighet på ett sätt som i sammanhanget måste uppfattas som djärvt, och som speglar den strävan efter transparens och avdramatisering som hela byggnaden (och den nationella trenden att infoga psykvårdens lokaler bland all övrig vård) är ett uttryck för.

Frida Tebus skulpturala installation Finding Lithium möter besökaren redan i byggnadens huvudentré och är ett utmärkt exempel. Inträngd i ett hörn ger den redan stora skulpturen ett nästan enormt intryck, och av verkets tre huvudelement, alla betongöar, är en placerad strax utanför, vilket binder samman ute- och innemiljö på ett ännu tydligare sätt än glasväggarna redan gör. På den mittersta betongklumpen balanserar ett enormt mineralkorn i en köttig rosa färg. Öarna och den uppförstorade stenen berättar historien om hur lithium ska ha upptäckts i en sten i den svenska skärgården. Förutom att verket tar en mycket påtaglig plats behandlar det på ett direkt och osentimentalt sätt husets huvuduppgift utan att bli plakatartat.

Anders Widoffs skulpturer i byggnadens centrala atrium är ett annat fantastiskt exempel. På var sin vattenspegel står en stor, tung och överflödande tekanna respektive en 13 meter hög avgjutning av ett träd. I synnerhet trädet, Erfarenhet, utgör ett naturligt blickfång och ger, med Widoffs ständiga kompromisslöshet, ytterligare en bild av byggnadens syfte. Trädstammen är avgjuten i delar och hopfogad utan några som helst försök att dölja skarvarna. En grå färg understryker en ovilja att behaga, medan den kraftiga vertikal som trädet utgör med milt våld höjer betraktarens haka. Verket andas hopp utan förljugenhet, och det är på ett ungefär exakt vad sammanhanget kräver.