Har kulturskatt i klädkammaren

I maj fyller Sven Eriksson 92. Senaste intervjun om lantarbete i Uppland gjorde han häromveckan. Sitt arkiv har han i klädkammaren i tvårummaren på äldreboendet Lundgården i Bälinge. Nogsamt påskrivna och katalogiserade kassettband står sida vid sida med sina berättelser ur arbetslivet på landet.

För folklivsforskare måste den erikssonska klädkammaren vara en skattkammare. Alla intervjuade, utom en, är numera döda. Arbetsförhållandena, livet de berättar om, skulle riskera att glömmas bort. Om inte människor som Sven Eriksson funnes: människor med brinnande intresse för sin hembygd, för människorna där, naturen, byggnaderna – och med ork och förmåga att dokumentera.

I klädkammaren finns också ett tjugotal böcker han skrivit. Allt från diktsamlingar till romaner. Och allt utgivet av honom själv.

Fortfarande läser han ur sina böcker, visar sina bilder – han har fotograferat arbetet på landsbygden – och berättar om uppländskt jordbruk i föreningssammanhang och på bibliotek.

Hur många stipendier, priser och annat har han fått genom åren?
– Jag har aldrig fått ett öre från finkulturen. Inte ens en klapp på axeln. Det är jag ledsen för, säger han.

Sven Eriksson föddes 1920 som barn nummer tio på en medelstor bongård i Uppland. När han var 13 år dog hans mamma. De äldsta syskonen var utflyttade, men Sven Eriksson, hans lillasyster och fyra äldre syskon var kvar på gården med pappa.

Sven blev den som, förutom jordbruksarbetet, fick ta hand om hushållet efter att några hushållerskor kommit och gått.
– Jag hade gått mina sex år i folkskolan, gått fortsättningsskola med jordbruk och samhällskunskap och en vinterkurs i föreningskunskap och jordbruk på Wiks folkhögskola.

Sen kom kriget. Sven Eriksson och hans jämnåriga låg inkallade. Det var bistra tider.
– Befälen och de högre officerarna var nazister. Vi grabbar sa, att om kriget verkligen kom till oss, skulle vi börja med att skjuta de nazistiska officerarna...

Turligt nog blev det ingenting av med det. I stället blev det så småningom fred, giftermål och jordbruk för Sven Erikssons del. Två äktenskap och sju barn, varav fyra lever i dag.

Hans andra hustru gick bort i cancer 1988.
– När Kerstin dog började jag skriva på allvar. För hand. När jag skaffade första datorn 1993, skrev jag in allting i den.

Som privatperson och amatörforskare var han tidigt ute med kassettbandspelare på 60-talet och med dator på 90-talet. Och för att vara bonde, har han ägnat sig ovanligt mycket åt kulturarbete av rent intresse, utan att ha fått utbildning till det.
– Jag tyckte om att läsa redan när jag gick i skolan. Och när jag blev änkling gick jag på lyrikkurs i Missionskyrkan i Uppsala med två vänner. Jag läser mycket.

Skriver mycket och talar mycket med folk, kunde han tillägga. I vinter har han bland annat läst Strindbergs Röda Rummet.

Som bonde var han tidigt ute med ekoodling. Gården Roteberg kom också med i en film om svenskt jordbruk, som Sveriges Radio spelade in 1979.
I dag drivs den av hans tre söner och är en av mjölkgårdarna som kallar sig Sju gårdar.

Själv brinner han för kampen mot försurning av Östersjön.
– Jag har skrivit till Göran Persson och Carl Bildt och fått svar. Men från Världsnaturfonden har jag inte hört något, fast jag skrev i fjol.

Nu i maj ska Sven Eriksson fira sin 92-årsdag tillsammans med sambon Gunhild och barnen. Några fler dikter hinner det
säkert bli innan dess, även om han inte gör som det året då han skrev en dikt om dagen.

Bästa födelsedagspresenten vore ett svar från Världsnaturfonden och ett erkännande från ”finkulturen” för allt han gjort plus en plats för hans inspelningar av upplänningars arbetsberättelser.