Har kvinnan en musa?

KRÖNIKA. "Han var lycklig över att vara hos henne igen och låg med henne och berättade om sina äventyr och låg med henne på nytt – men breven läste han aldrig", skriver Merete Mazzarella.

STOCKHOLM 20080128 - Merete Mazzarella har skrivit boken "När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn" 
Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / Kod 30062
** OUT DN (även arkiv), Metro, Dagens Industri och Stockholm City **

STOCKHOLM 20080128 - Merete Mazzarella har skrivit boken "När vi spelade Afrikas stjärna. En bok om barnbarn" Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / Kod 30062 ** OUT DN (även arkiv), Metro, Dagens Industri och Stockholm City **

Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX

Kultur och Nöje2012-06-17 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Nej, vad man än annars kan säga om Stephen King så inte är han pretentiös, sin bok om skrivandets konst har han gett undertiteln En hantverkares memoarer och han skulle aldrig svara förhoppningsfulla författarspiror som Charles Bukowski berömde sig av att ha gjort: ”Man väljer inte skrivandet, skrivandet väljer en.” Ändå har han en musa – inte, som Goethe, en älskarinna på vars ryggrad han knackat fram hexameterrader utan den hustru han levt med sen ungdomen. Hans romaner är egentligen brev till henne:
– Jag tror att varje romanförfattare har en enda idealläsare och att författaren i varje skede av sitt komponerande av berättelsen tänker: 

"Jag undrar vad han/hon kommer att tycka när han/hon läser just det här? För mig är den här första läsaren min fru, Tabitha. Hon har alltid varit en synnerligen förstående och stödjande första läsare. Men hon drar sig inte heller för att högt och tydligt säga ifrån när hon tycker att nånting är fel."

Har kvinnor musor? Finns ordet alls i maskulinum? Hur vanligt har det varit att kvinnliga författare haft en partner som är ”förstående och stödjande”?

Det finns åtminstone ett författarskap som alldeles konkret har vuxit fram ur kärleksbrev. Märta Tikkanen debuterade 1970 med äktenskapsromanen Nu imorron där makarna Fredrika och Anders uppvisar stora likheter med Märta och Henrik. Hämtad från författarens eget liv är historien om hur mannen medan han fortfarande levde i ett annat äktenskap var på stipendieresa till USA och hon skrev till honom varje dag. Hon lämnade ut sig själv mer fullständigt än hon nånsin gjort vare sig förr eller senare men i stället för att skicka i väg breven samlade hon dem på hög och överräckte alla sextiofyra på en gång när han väl kommit hem. Då var han lycklig över att vara hos henne igen och låg med henne och berättade om sina äventyr och låg med henne på nytt – men breven läste han aldrig, vilket för henne betydde en insikt om "att han inte tänkte ta emot mej, inte tänkte se efter hur jag såg ut inuti hjärta lever njure lungor, tänke nöja sig med det som syntes utanpå, det jag vågade säja med ord eller handlingar, med muskelrörelser inne i mej men inte hela mej." De olästa breven blev debutromanen och man är naturligtvis mer än glad att Märta Tikkanen blev författare – samtidigt som man också tycker att det är sorgligt att författarskapets utgångspunkt var känslan av att inte bli sedd, känslan av frustration. Den känslan var Tikkanen inte ensam om i sin generation: 1970-talets nya kvinnolitteratur föddes i hög grad ur frustration.

Kings Tabitha är – och det kan vara till tröst – ändå en ovanlig musa såtillvida att hon säger ifrån. Det gjorde hon också en gång maken ville att hon skulle läsa ett manus medan de var ute och körde. Han tittade hela tiden upp för att avläsa hennes reaktioner och till slut fräste hon: "Håll ögonen på vägen. Var inte så nödig."