Vilket mÀrkligt slut pÄ berÀttelsen om Roland Hassel! Vilken underlig film och vilka besynnerliga personer som medverkar. Ja, ett utropstecken Àr pÄ sin plats.
I Hassel - Privatspanarna Àr Sveriges första riktiga tv-deckarsnut Roland Hassel pensionerad, ensam och bortglömd i en sömnig kranskommun till Stockholm. Han Àgnar livet Ät mest ingenting, en grÄ man pÄ knappa 70 som knappt syns nÀr man möter honom pÄ gatan. En sak tÀr dock i honom: det ouppklarade Palmemordet. Han har blivit privatspanare, pÄ grÀnsen till rÀttshaverist, ringer TÀppas Fogelberg i Ring P1 och klagar pÄ att hittelönen inte rÀknas upp enligt konsumentprisindex, han trÀter med myndigheterna om ett förhör han inte lyckas begÀra ut gÀllande en bil i mordutredningens periferi och han medverkar vid en rekonstruktion av mordet pÄ 25-Ärsdagen, en Ärlig ritual för de mest troende som med Ären antagit formen av seans.
Vid sidan om Lars-Erik Berenett, som skildrar sin slitna paradfigur med vÀrdighet, dyker Àven Göran Lambertz och privatspanaren Sven Anér upp i roller vÀldigt nÀra deras egna personer. Fiktion och verklighet blandas hÀr pÄ ett inte helt okomplicerat sÀtt i fallet med justitierÄdet Lambertz.
Hassels skapare Olof Svedelid avled 2008, och kort före hans död lyckades MÄns MÄnsson köpa rÀttigheterna till Hassel av honom. MÄnsson har sagt att han gjorde det för att ge Hassel ett vÀrdigt avslut, och han vill att filmen ska ses som en frustrerad reaktion pÄ svensk films besatthet vid deckarformatet. Och den som tror att de hÀr ska fÄ svensk kriminalhistorias största gÄta löst tar gruvligt miste. Det MÄns MÄnsson skapat Àr nÄgot helt annat - en intressant skildring av brutna mÀnniskor, eller rÀttare sagt Àldre mÀn, som krampartat försöker fylla ett inre tomrum och inte sjÀlva mÀrker nÀr deras intresse tippar över i fanatism.