Helene Schjerfbeck - en av de ursprungliga
KRÖNIKA. "I likhet med många andra konstnärer har Helene Schjerfbeck omgetts av myter. Hur hon hade en livslång plåga av en skada som hon ådrog sig i unga år."
Jan Mårtenson
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Liehus roman möts två poetiska temperament. Hon sitter på ett sjukhem i Saltsjöbaden och blickar tillbaka på sitt liv. Trots att krafterna börjar avta och slutet närmar sig gör hon mängder av spännande självporträtt. På samma ställe vistas den åldrade Aleksandra Kollontaj och författaren Gabrielle Tavaststjerna: "De båda damerna sitter ofta ute i koridoren som två spröda Kuznetsovkoppar".
Som ung i Paris lärde sig Schjerfbeck att hänsynslösheten är grunden till all konst. Där introduceras hon för Camille Claudel och tror faktiskt att det är sant, som det viskas, att Claudel är bättre än sin lärare Rodin.
Schjerfbeck tillhör de ursprungliga. Hon målar ofta de barn hon aldrig fick. I hennes bilder får de vara sig själva, inneslutna i sin egen värld oavsett vad de sysslar med. "En konstnär borde aldrig filosofera - bara se och måla", konstaterar hon och det gäller i lika hög grad poesin.
Hon är rädd för att förlora det som hos henne är mest äkta, det som är hon själv. Det gav henne en djup insikt: "Ett streck måste också kunna dras snabbt så att tanken inte får tillfälle att mästra det."
Hon har fått för sig att hennes uppgift är att avbilda människan i absolut ensamhet: "Människan som sin tystnad, bärande tystnaden som sin svåra födelse och död."
På konstmuseet i Malmö stannar jag länge upp vid hennes självporträtt, om vilka hon säger att de "är på väg att bli mer än jag." Många av hennes målningar känns moderna och kunde ha tillkommit i dag.
I likhet med många andra konstnärer har Helene Schjerfbeck omgetts av myter. Hur hon hade en livslång plåga av en skada som hon ådrog sig i unga år men också hur hennes isolering lyfts fram i många biografiska verk, som gärna vill se henne som det missförstådda geniet.
Några privata konstkännare stöttade henne tidigt. Konstmuseer ordnade utställningar och köpte hennes verk. Under parisåren fick hon dessutom inblick i de internationella trenderna men kunde också förhålla sig självständigt till dem.
Hon hade en önskan: "Ska jag dö får det bli vid havet och staffliet!" Nu ligger hon begravd på Sandudds kyrkogård i hjärtat av Helsingfors, i bortre hörnet närmast havet.