Det var ju kanske ingen större överraskning att just Roy Anderssons film ” En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” skulle bli svenskt Oscarsbidrag. Ytterst få i världen gör så signifikativa filmer, omöjliga att ta för någon annans verk. Jag satte själv högsta möjliga betyg på den förra året.
Han tar god tid på sig att göra sina filmer. Den trilogi som ”Duvan” är sista delen i startade redan 2000 med ”Sånger från andra våningen”, fortsatte sedan med ”Du levande” sju år senare och så denna ytterligare sju år senare. Kanske sitter det något slags magi i sjuårscyklar för honom, det lär ju vara så att vi byter ut alla våra celler under samma period.
Det har i alla fall inte påverkat filmerna. Den speciella berättarstil han har utmejslades redan i första filmen. De stillastående tablåerna, de dämpade färgerna och smått absurda dialogerna – och monologerna – är helt hans egna. Man kan ju tycka att de kanske var fulländade redan i första filmen, men han har finslipat i detaljerna under åren.
Vad handlar Roy Anderssons trilogi ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande” och nu ” En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” om, egentligen. Om vad det innebär att vara människa, har han sagt själv. Det räcker långt.
Man ska inte glömma heller att han är regissören bakom en sådan klassiker som ”En kärlekshistoria” och den på sin tid nedsablade ”Giliap”.
Vi har många regissörer i Sverige men bara en Roy Andersson. Chansen att knipa en statyett är förstås liten med en så annorlunda film, men det blev i alla fal ett Guldlejon i Venedig förra året.