Nu är det vetenskapligt bevisat: katterna i våra liv älskar oss nog litegrann trots allt. Kanske. En studie som förra veckan publicerades i tidskriften "Behavioural Processes" leder i alla fall i bevis att katter inte alls är så asociala som deras rykte velat göra gällande. Ett forskarteam utförde ett antal kognitiva tester på 50 tamkatter, och det visade sig att så mycket som 63 procent av de testade katterna föredrog interaktion med människor framför mat.
Dessa rön har cirkulerat bland kattmänniskor på sociala medier den senaste tiden; triumferande har vi lyft fram detta bevis. Sällan har väl kattmänniskans i grunden masochistiska personlighet stått så tydligt i dagen. Föreställ er en hundmänniska som skulle jubla över samma sak. Den som umgås nära med en hund behöver ju aldrig tvivla på kärleken. Den som däremot umgås med en katt vet att det gäller att ta tillvara de få tillfällen som bjuds. Just när vi tänker att umgänget med katten är som mest kärleksfullt och innerligt kan den spatsera iväg, med svansen i vädret och siktet inställt på hemliga världar dit vi aldrig kommer att få tillträde. Den som älskar en katt får vara beredd på att alltid befinna sig i underläge.
De hemliga världarna. Det ständiga av- och påbeteendet. Keligt husdjur och grym jägare. Katten är och förblir ett mysterium, och kanske är det därför det har uppstått detta närmast kultliknande beteende kring dem – från det antika Egypten där man dyrkade katten som en gudom, till dagens aldrig sinande ström av internetkatter. Men det är också denna mystik som gjort att det genom historien finns många exempel på förföljelse av katter, inte minst i den kristna kyrkans namn. Länge ansågs katten stå i förbindelse med djävulen.
”Om du vill skriva, skaffa katter”. Så lär författaren Aldous Huxley ha sagt, och han var knappast ensam om den uppfattningen. Skönlitteraturen är fylld av katter, och mellan författare och katt anses det råda ett särskilt band. Några av världslitteraturens mest kända kattälskare är Montaigne, TS Eliot, Charles Dickens, Doris Lessing, Colette, Mark Twain, Edith Södergran, Ernest Hemingway, Joyce Carol Oates, Werner Aspenström, William S Burroughs, Patricia Highsmith… listan skulle kunna göras mycket längre.
Det är egentligen inte konstigt alls att katten är ett av författarnas favoritdjur. Litteraturen sysslar ju i hög grad med det outgrundliga och det outsagda – och den motsägelsefulla och komplexa katten är både fantasistimulerande och tankeutmanande för en person som sysslar med att skriva. Nu skall i rättvisans namn sägas att det också finns en hel del hundälskande författare, liksom det finns hundar i litteraturen. Men det går inte att komma ifrån att katten har en särställning.
Den litterära katten är ofta en mystisk och inte självklart god varelse. Hur är det egentligen med den retfullt leende Cheshirekatten i Lewis Carrols "Alice i Underlandet", är den snäll, elak eller bara konstig? Och Behemoth, den extremt våldsamma och vodkadrickande jättekatten i Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita” är definitivt ingen snäll och gosig kisse, men desto mer slängd i käften. För att inte tala om den demoniska svarta katten i Edgar Allan Poes klassiska novell ”Den svarta katten” som går igen för att (med all rätt) hämnas på sin alkoholiserade och elaka husse som en gång dödat honom. Den katten skulle jag inte vilja möta en mörk natt.
Och även om inte alla katter beskrivs som onda, så finns nästan alltid någon form av mystifikation eller konflikt i bra litterära beskrivningar av katter. Ofta handlar det just om kattens egensinne och oåtkomlighet. Om deras hemliga världar, dit vi människor aldrig har tillträde. Kattälskaren Doris Lessings kända bok ”Om katter” (Particularly cats) är berättelser om kärlek som ofta kantas av oro och sorg. Och en av de allra bästa texter som skrivits om katter och människor är ett parti i Tove Janssons "Sommarboken", om barnet Sophias alltmer förtvivlade kärlek till katten Mappe, som större delen av tiden ignorerar henne. Mappe har sitt eget liv. ”Det var en absolut lycklig katt men den delade inte med sig åt någon. Heta dagar rullade den sig på det släta berget och ibland åt den gräs och kräktes upp sitt eget hår i frid och ro på katters sätt. Och vad den gjorde däremellan vet ingen”.
Sophia, liksom alla vi andra kattälskare, är dömd att fortsätta älska utan att någonsin få veta vad den där outgrundliga kattblicken egentligen säger. Men nu har vi i alla fall vetenskapligt bevis på att de gillar oss. Åtminstone litegrann.