Hemmingsson kommer ut som poet

Den mörkhåriga utan pupiller står i plakatversion i farstun. Facklan i hennes hand har gått av, men elden är intakt. Hon har lurviga ben och låter inget passera, i synnerhet inte tilltal som ”lilla gumman”, eller någon annan anspelning på det täcka könets inneboende svaghet.

”Okej, du är självsäker men jag tror ändå att du behöver nån som tar hand om dig ibland”, säger en raggande alternativt skeptisk man på krogen.

”Om jag gör! Jag är både låghalt och lätt alkoholiserad. Hem till dig eller mig?”, svarar hon.

Det dräpande sättet att ta tillbaka makten i en relation eller konversationen är karakteristiskt för Nina Hemmingssons återkommande kvinnofigur, ett slags alter ego slash förebild.
– Jag är ju inte riktigt så där, men jag tycker hon är en hjälte. Även om jag inte skulle vilja bete mig som hon alla gånger tycker jag att hennes inställning till livet är föredömlig.

– En del talar om henne som bitter, men det är ett missförstånd, om man är bitter har man gett upp och så är det aldrig. Det positiva med henne är att hon vägrar ge sig, på det sättet är hon en förebild.

”Hon” fick aldrig något namn och nu är det för sent. Under de senaste tio åren har hennes personlighet fått tydliga konturer, både på gott och ont. Nina Hemmingsson måste numera lyfta in andra karaktärer, däribland två gamla tanter, ganska råa de också, för att gestalta de roller som den mörkhåriga med gristryne vägrar låta sig spela.
– Jag har ett dubbelt förhållande till henne, själv vill man ju vara sådan att andra gillar en. Men idealen är så sjuka, det blir så konstiga saker man ska anpassa sig till. Det svåra i livet är väl att både vara med och vara sig själv samtidigt.

I en källarlokal i förorten har Nina Hemmingsson sin ateljé. Vid fötterna har hon ingen katt, men väl två stora kartonger fyllda med brev från kollegan Gunnar Lundkvist, skapare av Klas Katt.

Trots att hon är utbildad bildkonstnär börjar hennes serier alltid i ord och replikskiften. Det narrativa är så viktigt att hon ser sina enrutingar mer som litteratur än just bildkonst.

Hela sitt liv har hon ritat och skrivit, ord och bilder på samma papperslappar. Länge hade hon inte en tanke på att göra serier och hela tiden har hon sysslat även med annat. Hennes tredje bok, Jag är normal från 2009, är en bilderbok för vuxna, med en helt annan smärtnivå är serierna. Ett gäng bilder, ofta tillkomna sent på kvällen, inte sällan födda ur känslor av upprördhet, visade sig hänga ihop.
– Det enda som var tråkigt var att den lanserades som en humorbok. Det är så himla efterblivet hur man ser på bilder i Sverige tycker jag. Bara för att det är tecknat är det något lustigt, små presentböcker.

– Jag tycker egentligen att den här boken hör hemma mer i poesihyllan än i skämthyllan, men nu hittade den fram rätt bra ändå.

I augusti hamnar hon i poesihyllan ändå. Det var jag som kom hem till dig heter Nina Hemmingssons första diktsamling, tillkommen på ett liknande sätt som bilderboken. Under några månader skrev hon systematiskt på kvällarna, bildrika flöden med avstamp i samma inre värld och känslor som serierna men där hon slapp vara pedagogisk och tydlig. Dessutom lyckades hon åstadkomma en avslutningsdikt med bilder av ett slags kärv lycka.

”Ett lyckligt slut” utbrast hennes syster när hon som en av de första fått läsa den färdiga diktsamlingen.
– Jag går inte i gång på lyckokänslor och jag vet inte hur många som gör det egentligen. Det har alltid varit så att inspirationen har kommit ur ganska negativa känslolägen, kanske har jag varit superledsen och ett sätt att kliva upp ur det har varit att skriva. Det är inget negativt utan tvärtom ett sätt att gå vidare.

– Att stanna kvar i det där lätta kommer inte naturligt för mig, jag blir alldeles nervös när jag börjar skriva och den känslan kommer. Ungefär som när man drömmer att man flyger, och så fort man börjar tänka på det faller man.

Redan tidigt bestämde hon sig för att inte censurera bilder eller berättelser som kändes pinsamma eller genanta. Som läsare undrar man ibland hur hon vågar. Nätets feministhatare kan inte alla gånger hantera det maktövertag Nina Hemmingssons slagfärdiga kvinnofigurer skaffar sig.
– Jag kan jag vara lite oförberedd på sådana reaktioner. ”Tänk om det hade varit en kille som sagt det” är en vanlig kommentar. Men det har ju betydelse vem som säger något, för mig är det så självklart. Om man inte förstår det vet jag inte vad jag ska säga.

– Men de flesta fattar ju ändå vad jag menar. Det är så skönt och då är jag ju på plus i alla fall.