Hjärna vs hjärta

För utöver inledande Far away, by my side och P 3-plågan (tillika en av årets bästa popsinglar) It beats me everytime ryms det gott om meckigt arrangerade och översmart producerade spår. Låtar som har frön som sprids i den vildvuxna hanteringen och landar någonstans lite vid sidan av skivans jordmån. Det är snyggt, fult, smart och dumt ­ men ändå inte alltid så känsloväckande. Den lite krystade naiviteten når sin topp i dryga sex minuter långa Big black coffin. Och jag vet egentligen inte, men The Concretes-covern Teen love känns ? intern. Desto mer inbjuden känner man sig av All those expectations som är både mjuk och naturligt avig (jodå) på ett tilltalande sätt samt lockar med små söta munspelsbitar. Den murriga basen och de psykedeliska sångslingorna i Money värmer också. Och det känns som att när hjärnan har malt färdigt så kan Falling out också få hjärtat att slå några extra taktslag. Och irrvägar är trots allt alltid intressantare än genvägar.