Hobert stupar på medeltidskitsch

Nu är det tidigare samtidsskildraren Richard Hobert som stupat med filmen Tre solar.Hanna (Lena Endre) har väntat i byn i fyra år på sin man, korsfararen Ulf (Mikael Persbrandt). Nu ryktas att han ska vara på väg tillbaka och hon rider för att möta honom vid kusten. Men med de återvändande kommer också pesten. Hanna stöter på döden, de överlevande och den religiösa hysterin som följer i pestens spår. En fiskare (Kjell Bergqvist) vars familj utplånats slår följe med henne, liksom en ung flicka (Natalie Minnevik), förrymd dotter till en domedagspräst.Sedan följer de episoder man förväntar sig, många knyckta från Det sjunde inseglet (kallas väl hommage?). Taffligt berättat och utan synbart engagemang. Se där, där dog en familj i pesten. Så obehagligt. Men nu kommer en vacker solnedgång. Det var trevligt. Det tilltänkta innehållet rabblas upp i repliker som inte har någon förankring i händelser eller personer. Ibland blir det ren radioteater där lynchande folkhopar och asätande kråkor reduceras till enbart ljudeffekter.Allt mal på och alla är så käckt oberörda att de plötsliga känsloutspelen då och då blir groteskt överspelade. Det hela blir till tablåteater där all gestaltning förväntas ske genom kostymeringen. Vart tog skådespeleriet vägen?En fruktansvärd och ondsint konspirationsteori slår mig. Kanske har Hobart drabbats av den gröna regissörsdemonen — en obetvinglig drift att hämnas på skådespelarsläktet, de som får allt strålkastarljus och tidningsskvaller. Den raffinerade hämnden iscensätts sålunda. Tag gräddan av Sveriges skådespelare, ansiktena vi sett i alla filmerna, pjäserna och galorna. Klä dem i fåniga kläder. Få dem att studsa och slängas hit och dit på töltande islandshästar. Låt dem stå och blicka outgrundligt in i kameran med vykortsfärgad horisont i bakgrunden. Ge dem löjliga repliker utan sammanhang. Låt dem hemfalla åt sina mest ingrodda manierismer. Och se! När filmen som fångat allt detta i närbild rullas i det oändliga under kommande decennier på nattliga kabelkanaler skall dessa uppburna och skickliga skådespelare mumla för sig själva, om och om igen, ett malande mantra: "Vi, även vi, behöver regi!"