ROCK. Första riktiga albumet med hjälten David Lee Roth sedan 1984. På förhand både roligt och lite beklämmande. Det ekonomiska incitamentet är solklart, det konstnärliga grumligt. Band som likt VH redan är för evigt inristade på rockhistoriens stentavlor kan ju inte bräda någon av sina klassiker, inte heller hitta på något radikalt nytt – i bästa fall återupprepa sig riktigt skickligt. Och vilket som passa på att ta duktigt betalt när de drar ut på turné igen.
Det lite fjantiga smakprovet Tattoo gjorde att man inte direkt låg sömnlös dagarna inför släppet. Men ett tvättäkta Van Halen-album blandar högt och lågt med ett slags aningslös charm, och A different kind of truth lyckas bära denna tradition vidare med såväl riktigt sköna pastischer (Running with the devil-minnande Big river) som mer kontemporärt ljudande överraskningar (As is och Honeybabysweetiedoll).