– Om jag hade bestämt på förhand att det skulle bli en bok, hade den nog blivit väldigt annorlunda, säger Ylva Dahlman som är arkitekt och lektor i landskapsarkitektur på SLU i Uppsala.
En av hennes arbetsuppgifter är just att kicka igång studenternas kreativitet.
– Kreativitet handlar mycket om att våga släppa greppet. Det blir enklare om man inte direkt går på mål, säger hon.
Just nu är hon tjänstledig tre månader. För att få den tiden är det värt att vända på slantarna, tycker hon, som vill utveckla sitt skapande och på köpet förstå sina elever bättre. Den kreativa ledigheten har blivit en årlig vana. I går byggde hon en sprattelgubbe för att hon kände för det.
Ylva Dahlman har sin ateljé hemma i lägenheten i Luthagen. Ena väggen är täckt av akvarellmålningar och i taket hänger mobiler i olika former. Hennes bok "Avtryck 1:Bah!" innehåller tuschteckningar, mestadels i svart-vitt, ackompanjerade av små korta existentiella kommentarer skrivna med skivmaskin.
Min fråga: Vad inspirerar dig? visar sig vara malplacerad. Det är inte människor, naturen eller yttre företeelser som hon går igång på. Istället låter hon sitt undermedvetna jobba. Det kanske låter flummigt men Ylva Dahlman är väl genomtänkt när det gäller kreativitet. Hennes avhandling handlade om hur studenter kan lära sig svåra naturvetenskapliga teser genom att skapa bilder av sådant som de inte förstår.
– Varje morgon – och det har jag gjort i många år – skriver jag några A:4 sidor om vad som helst. Jag skriver inte sånt jag tänkt ut, snarare sånt som inte hunnit bli tankar. Och jag läser det aldrig efteråt, säger hon och tittar menande mot en hylla där skrivböckerna ligger staplade på varandra.
Skrivandet handlar om att släppa fram något som finns inom henne. Ofta blir hon överraskad själv av vad som kommer ut.
Som den dagen då hon skrev att det vore roligare att måla varje morgon istället för att skriva. Under den perioden var hon stressad på jobbet och det kändes motigt att gå upp en timme tidigare för att hinna skriva.
Och så fick det bli. Metoden blev ett block med billigt papper, lägga upp en bläckplump med en pipett och snabbt måla utifrån plumpen.
– Jag ville utmana mig själv, rita det som dök upp och göra det snabbt. Det fick bli både töntigt och fult. Jag ville komma åt lekfullheten och tänkte inte att nu ska jag göra en hund fyra ben som gläfser förtvivlat, men så det blev det ändå.
När tuschteckningarna var klara la hon dem i en låda. Tids nog hade hon en samling på flera hundra stycken. En morgon vaknade hon med insikten att varje skulle få en kort maskinskriven text.
– Men jag hade ju ingen skrivmaskin och gick till Stadsmissionen men där fanns ingen heller. Men i kön stod en kvinna som erbjöd mig att köpa hennes skrivmaskin, trots att hon älskade den, berättar Ylva.
Hon slog till och satte in en teckning i maskinen för att testa känslan. Tanken var att hon skulle skriva sin text, finslipa och skriva den slutgiltiga versionen på teckningen. Men så blev det inte.
– Jag behövde aldrig värka fram texten. Den bara kom och så skrev jag ner den. Tog en ny teckning och skrev en till text och så höll jag på. Vissa bilder fick inga textkompisar, de la jag åt sidan istället för att sitta och försöka tvinga fram något, säger hon.
På så vis slapp hon alla prestationskrav. Och hade det inte varit för att en vän föreslog att Ylva skulle skicka in dem till ett förlag hade nog högen legat kvar där än i dag.