– Hör du mig trots tågen? säger Nina Hemmingsson som just ska kliva på i Aspudden.
Hon, som är uppvuxen i Uppsala, i Norby och Eriksberg, flyttade till Stockholm år 2007.
– Jo, du hörs bra!
Hon håller på att sälja sin lägenhet och ska nu till jobbet som lektör på serieförelaget Kartago. Ett deltidsjobb, två dagar i veckan, som hon började för inte särskilt länge sedan. Ett jobb som ger henne chansen att vara vanlig, ha fina kläder, känna balans, ha regelbunden inkomst och ingå i ett sammanhang med arbetskamrater och få bekräftelse för utförda arbetsuppgifter. Ganska precis tvärtom mot hennes vanliga vardag som konstnär.
Nina Hemmingssons nya bok, "På A svarar jag hej då." har just kommit ut. Den innehåller de humoristiska, feministiska enrutingarna med svart satir och samhällskritik som blivit hennes kännetecken.
– Senaste boken är mer spontan än tidigare, jag har behållit den första idén och stannat i ursprungsinfallet. Så gör jag inte med traditionella serier, dem brukar jag jobba om mycket mer, säger hon som alltid har ett block med sig.
Glömmer hon blocket, får hon abstinens som en rökare ungefär. Det är ur såna block som boken kommit till. Hon tecknar enorma mängder, hela tiden. Tio minuter kan räcka för att det ska bli en slagskraftig teckning. Det är inte som att måla som tar tid och kräver mycket utrustning. Det mesta ur blocken blir inte böcker.
– För mig är tecknandet ett sätt att hålla kontakten med mig själv. Det är min överlevnadsstrategi. Under en period jag har känt mig som ett spöke i mitt eget liv, som om min själ flyttat hemifrån. Den extra frustrationen över att inte kunna komma vidare i livet har gett mig inspiration. Teckningarna är mitt parallella universum, där är jag mer mig själv än i verkliga livet. De visar en mer ocensurerad variant av mig själv, säger hon, och tillägger att vi människor inte skulle stå ut med varandra om vi inte censurerade oss själva till en viss gräns.
– Teckningarna blir en påminnelse om vem jag egentligen är och vad jag känner.
Medan många konstnärer skildrar det som sker runt omkring sig, använder sig Nina Hemmingsson av det som händer inom henne. Hon skildrar det som upprör, det som många gånger uppstår i glappet mellan hur vi beter oss och hur vi egentligen vill bete oss för att må bra och komma till vår rätt. Innerst inne.
– Jag är väldigt glad över att leva, även om livet inte alltid är lätt. Men det är verkligen inte synd om mig, jag skulle inte vilja byta liv med någon, säger hon och upptäcker att hon missat att stiga av tåget på rätt station.
Hon går av på Mariatorget och åker tillbaka till T-centralen för att byta till rätt tåg. Det nya tåget skramlar mindre.
Ibland får hon frågan om varför hon inte ritar fint.
– Jag tycker inte själv att mina figurer är fula och gillar inte slappa linjer som saknar stuns. Men främst beror det på att jag inte tecknar hur saker ser ut utan hur de känns. Teckning är en möjlighet att visa det som inte syns och varför skulle jag inte ta den chansen, frågar hon retoriskt och kliver av vid Hötorget.
Hon är framme snart. På sitt jobb som lektör för serieböcker, där hon arbetar två dagar i veckan. Hon som själv gett ut nästan ett femtontal serieböcker.
Men du ska väl inte sluta göra egna böcker?
– Nej, absolut inte.
Kommer att du flytta tillbaka till Uppsala?
– Ja, det vill jag att göra när mina barn vuxit upp. Jag saknar Uppsala, naturen, stadsskogen och min kompis Karin. Då vill jag bo i närheten av Hågadalen, där jag bodde som barn.