Hon vill öppna musikens dörr
Hennes musik kan vara skir, som den späda grönskan över en bäck i en vårskog. Men själv är hon beslutsam och drivande för att ha en chans på de svenska tonsättarnas trånga arena.
Tebogo Monnakgotla vill ge lyssnarna samma ingång till musiken som de själva har i sina verk.
Foto: Jörgen Hagelqvist
Hon har bland annat skrivit ett stycke för orkester och sopransolist baserat på fyra dikter av den kinesiske poeten Li Li, som bor i Sverige och skriver på svenska: Bambu i björkars språk. Här berättar text och musik om den främmande bambun, som
söker sig till björkarna. Och man kan uppleva musiken som just grönskimrande, vattenglittrande, ljusglimrande ...
— ... skir, säger Tebogo Monnakgotla.
— Jag ser klangerna framför mig. Utgår gärna från en dikt när jag komponerar, låter texten styra och hittar en känsla som jag vill förmedla.
Musiken må vara (ibland) skir och tonsättaren själv liten och späd, men samtidigt är hon alltså en beslutsam och drivande person. Det måste man vara i tonsättarbranschen. Dels för att den över huvud taget är konkurrensintensiv — det gäller att ''slåss'' om
stipendier och beställningar av verk. Dels för att, säger hon, det fortfarande är männens arena. Där kvinnorna får kämpa för att ta plats.
Med cello som huvudinstrument
Från musikklasserna i Uppsala, via musiklinjen på Södra latin i Stockholm, kom hon till Musikhögskolan i Piteå med cello som huvudinstrument.
I dag arbetar hon en och en halv dag i veckan med att undervisa i cello. Men resten av tiden går hon på Musikhögskolan igen, fast nu i Stockholm. Hon studerar komposition, har sin diplomkonsert 2006, men har redan fått drygt 20-talet verk framförda. Senast Bambu, som är en del i ett evenemang i projektet Inversion.
— Vi är sex kvinnor, tre tonsättare och tre dirigenter, från Norden, som har bildat Inversion. Vårt syfte är att öppna dörrar till den nutida konstmusiken, berättar hon över en kopp kaffe på ett kafé nära Stockholms central, där vi möts timmarna innan hennes dag på Musikhögskolan börjar.
Hon förklarar att inversion är en musikterm, som betyder omvändning eller spegelvändning, en teknik som används för att låta en melodi byta riktning, men ändå vara igenkänningsbar. Ungefär som den nutida konstmusiken i förhållande till den klassiska.
Gruppen Inversion hade sista veckan i januari flera konserter i Västerås och Stockholm. De tre tonsättarna bidrog med var sitt verk och de tre dirigenterna dirigerade var och en ett av verken, som framfördes av Kammarensemblen, basklarinettisten Heikki Nikula och sopransolisten Jeanette Bjurling.
Innan publiken fick lyssna till musiken, berättade kompositörerna om sina kompositioner.
— Vi ville ge lyssnarna samma ingång till musiken som vi själva hade när vi skrev den, säger Tebogo Monnakgotla.
Är nutida konstmusik svår att lyssna på? Saknar den struktur och logik?
— Nej, den är ganska tydlig och kan vara väldigt välorganiserad.
Och den kan ha en närhet, säger hon, till genrer som techno, elektronmusik och andra musikstilar som har en annan publik än den traditionella konstmusikens konsertpublik.
Så provokativ, som till exempel under 1960-talet, är inte dagens konstmusik. Ingen tycks längre känna behov av att såga sönder flyglar ...
— Nej, det där är ju redan gjort, säger Tebogo Monnakgotla.
Innan hon måste hasta i väg till Musikhögskolan, frågar jag henne om hon har någon dröm.
— Att kunna leva på min musik. Att få bestämma själv hur jag vill arbeta och vilka musiker jag vill samarbeta med. Få göra det jag vill.
Men är det inte det hon gör just nu?
— ...hm ... med ekonomi som en student, men ... jo, faktiskt, säger Tebogo Monnakgotla.
Så jobbar vi med nyheter