Hoppet blir styrkan

Filmen inleds med att den fackligt engagerade hamnarbetaren Michel (Jean-Pierre Darroussin) drar lappar med namn på ur en låda. Vi vet inte då att var och en av de hamnarbetarna, som kliver fram när de får sitt namn uppläst, just ska bli avskedade. Michel är själv en av dem.

Strax därefter firar den arbetslöse Michel och hans fru Marie-Claire (Ariane Ascaride) sin bröllopsdag nere vid kajen och flera av arbetarna deltar i kalaset. En kväll efter kalaset blir de rånade av två män som lägger beslag på pengarna som paret fick i present. Av en slump får Michel veta att en av de unga hamnarbetarna, Christophe, var inblandad i rånet.

Filmen centreras kring Michel, en man i snart pensionsålder, som vuxit upp som övertygad socialist. Det finns en närhet mellan honom och Marie-Claire. De diskuterar vilka de är, vilka de har varit och vem man vill vara som människa. Det är denna inre konflikt hos Michel som vi får följa. Han slits mellan sina politiska värderingar och sitt eget hämndbegär. Han funderar över hur han har förändrats - och kanske viktigast av allt - om han har det. När han ställs inför sina egna tankar kring Christophe, verkar han inte längre tycka om vad han ser hos sig själv.

I den allra viktigaste scenen i filmen träffas Michel och Christophe. Christophe kritiserar Michel för att han valde att lotta vilka som skulle få gå och menar att vad som helst hade varit bättre än lottning. Varför inte låta de gå som hade en arbetande sambo eller de med mer ekonomiskt gynnsamma situationer än andra? Och visst har han rätt. Det inser både Michel - som hela tiden sett sig själv som rättesnöret i denna historia - och publiken.

Snön på Kilimanjaro är emellanåt nästan osannolik och lite väl sentimental, men dess ingivelse av hopp, uppriktighet och starka politiska övertygelse är tveklöst dess styrka.