Hör posthornet och koskällorna i fjärran!

Att samtliga Mahlersymfonier nu har spelats i Stockholm ger en unik möjlighet att beskriva dem som helhet. En förträfflig ingång är kompositörens kända uttalande till Sibelius: "En symfoni skall vara som världen. Den måste innehålla allt."

Bakgrunden är då att dessa två mästare fullbordar var sin linje i symfoniformens utveckling från 1805 till 1925: koncentration respektive expansion.
Symfonigenren präglas av organisk form, musik gestaltad som ett tätt sammanhang. Det gäller särskilt enskilda satser men som tendens även hela verket. Utvecklingsstadier är här Mozarts Pragsymfoni, som sammansmälter menuett och långsam sats, och Schumanns fyra där satserna spelas utan paus. På 1900-talet komprimerar Nielsen sedan sin femma till två satser och Sibelius slutför utvecklingen i sin sjua: all symfonisk substans smälts ner till en enda, absolut organisk sats på drygt tjugo förtätade minuter.

Å andra sidan börjar symfoniformen expandera med Beethovens ambitiösa Eroica. Det fortsätter i hans nia, där orkestern byggs ut med kör och solister, och hos Bruckner som kräver en större orkester, utvidgar sonatformen med ett tredje tema och rent instrumentalt kan gå upp i över åttio minuter.
Sedan kommer Mahler. I fem stora symfonier möter han Bruckners instrumentala proportioner och i fyra verk lägger han som Beethoven till vokala element. Kulmen blir dels treans hundra spelminuter, dels åttans mastodontensemble med ursprungligen 150 orkestermusiker och 700 körsångare.
I sina ord till Sibelius försvarar alltså Mahler sin expansiva linje mot dess motsats. I toner gör han det därtill genom att ta in nya typer av musik: folksånger, wienervals, en Broder Jakob-kanon i ettan, rådbråkade militärmarscher och naturljud. Så uppstår en värld även i den meningen att lyssnaren ofta förs ut på landsbygden där fåglarna sjunger, bybor dansar och soldater marscherar förbi. Ibland hör man rentav ett posthorn i fjärran och koskällor på ängen.
Dock saknas den stadscivilisation som redan kring 1900 präglade Europa, till exempel i Hamburg och Wien där kompositören arbetade som dirigent. Här är modernisten Mahler gammaldags: hans klingande värld är inte urban utan lantlig.
Och den är himmelsk. Det markeras bland annat av Klopstocks religiösa körtext i tvåan, "Uppståndelsesymfonin", och av treans uppåtstigande långsamma final. Så expanderar Mahlers värld bortom det synliga.

I ett avseende måste man dock tänja metaforen: världen är ett faktum men Mahlers symfonier är känsla. Genomgående gestaltar de ett själsdrama, ett subjekt som utvecklas från sats till sats: mot fyrans avslutande himmelsidyll, femmans larmande triumf eller sexans tragedi.

Det går till och med en emotionell process genom hela produktionen. Den första symfonins ungdomliga och naturnära livsglädje kompliceras i början av tvåan av en ödesmättad livsåskådningskris som i tvåans, treans och fyrans finaler får en religiös lösning.
Sedan följer en mer sekulariserad och rent instrumental trilogi av livskamp - triumferande i femman, tragisk i sexan, mångtydig men livsbejakande i sjuan. Den avlöses av åttans religiöst-humanistiska credo till ord av Goethe.
Detta emotionella mönster är inte alltid knutet till Mahler som person. Exempelvis skrev han den tragiska sexan under en lycklig period i sitt liv. Till slut sammanförs dock symfonisubjektet och människan då läkarna hade konstaterat kompositörens obotliga hjärtsjukdom.
Då skriver Mahler sitt sista fullbordade verk, den dissonantiska, upprivna, sorgmodiga nionde symfonin - livets bitterljuva musik i dödens skugga.

Hör posthornet och koskällorna i fjärran!

Modernisten Gustav Mahler ansåg att en symfoni måste innehålla allt. Men hans klingande värld är inte urban utan lantlig, och, framför allt - fylld av känslor. Torsten Pettersson skriver om kompositörens universum utifrån den festival som precis har hållits i Stockholms konserthus.