– Jorå, det finns likheter mellan oss, Wisti ligger till och med på samma förlag som jag. Men olikheterna är också stora, inte minst i sättet vi jobbar på, säger Mathias Leclèr.
Vi möts en solig höstdag på det anrika konditoriet på Sysslomansgatan. Det är ganska tidig morgon och jag är i god tid och ställer mig innanför entrédörren så att vi inte ska kunna undgå varann. En konstnär är väl inte så morgonpigg tänker jag medan jag väntar. Men jag bedrar mig, ett piggt ”God morgon, det är väl vi som ska träffas” hörs inifrån lokalen. Mathias Leclèr har redan jobbat en stund på plats.
– Jag brukar fila på nya idéer så fort jag får chansen.
Vi börjar prata lite löst om hur han jobbar, och var inspirationen kommer ifrån. Och om det som skiljer och förenar de tre i inledningen. Alla jobbar med slagkraftiga one-liners som inbjuder till både eftertanke och skratt som inte sällan fastnar i halsen.
– Så vitt jag förstår arbetar Stenmark med text först och bildval senare, Wisti målar ju sina egna bilder. Jag utgår från bilden innan jag hittar textraden.
Det är heller inte från de övriga två som han hämtat inspirationen egentligen, även om de var igång lite tidigare.
– Nej, det startade nog med att farsan gjorde collage, texter och grejer hemmavid i Årsta. Och det såg roligt ut. Och sedan var det den amerikanska konstnären Anne Taintor.
Taintor har varit igång sedan mitten av 80-talet med vad hon kallar ”postcards”, bilder, som ser ut ungefär som idylliska 40- och 50-talsteckningar som hon förser med bitande ironiska textrader.
Det är något som också kännetecknar Mathias Leclèr. Han startar med att leta bilder som inspirerar. Mycket har kommit från amerikanska samlare som har främst amatörbilder från 40- och 50-tal. Helst ska de vara svartvita.
– Den första bild jag gjorde innehöll alla fel man kan göra. Den var i färg, på en känd person - Clint Eastwood. Inte alls bra, även om jag fortfarande gillar texten.
Han förklarar hur det fungerar med upphovsrätten, och vad den sätter för begränsningar. Restriktioner som dock inte verkar förstöra något för inspirationen.
Mathias Leclèr har själv lätt till skrattet och tillhör de personer som man redan från första stund trivs tillsammans med. Det är dock inte något lättsinne som driver honom i första hand.
–Jag har något slags grundhumanism och uttrycker mig gärna i politiska och kritiska termer. Sedan får var och en läsa in vad de vill, jag har inte blivit kapad av någon intressegrupp.
Med snart ett par hundra tusen följare på Instagram och Facebook känner han sig också säkrare nu.
– Nu kan jag säga vad jag tycker om det mesta. Och visst kan personangrepp vara roliga i stunden men det är inget jag ägnar mig åt. Det är inte ok!
Han säger också att han numera helst sover på saken och inte rusar iväg. Visst har han blivit hotad men inte så mycket.
– Numera tar oftast mina följare hand om olika påhopp på sociala medier. Jag skulle inte hinna med att skriva i alla trådar heller. Men jag svarar på alla direkta mejl och så.
Närmast i planerna efter att senaste ”Krama mig hårt din jävel” just släppts ligger en utgåva av gamla bilder, ett slags ”Best of”. Han ska också inleda ett samarbete med fotografen Per Englund; ”Det kommer att bli lite mer arty”. Tillsammans med pseudonymen Depressiva Döden ska han också göra seriestrippar omfattande en enda ruta.
– Jag gillar att samarbeta med andra.
Så vi får väl se hur länge han hinner med sitt ”civila” jobb som kock. Men han säger sig trivas fint med det också.