Hr Thörnqvist rockar fortfarande

50 minuter rent Owedrag i högsta tempo och minst lika mycket överraskningskonsert kan publiken se fram emot.
Plus extrakonsert dagen efter. Och kanske mer än så...
- ... det blir eventuellt en extra extra konsert i Universitetsaulan 24 april, säger jubilaren i telefon, just hemkommen till Sverige från Florida, där han bor stor del av året sedan tio år tillbaka.
Frågade man Thörnqvisten om hans och Berit Gullbergs hem i Farsta är "hemma" eller om det är våningen vid Lido Beach i Florida eller huset på den spanska solkusten som är det - skulle han förmodligen genast skriva en sång som svar.
Han gör så, nämligen. Skriver sånger på direkten om vad som helst som inträffar, som vore han ståuppare. Och vid närmare eftertanke är det väl det han är och var redan på 1950-talet. Fast ingen visste att det hette så då.

När jag gick folkskolans tre första år i Klingsborgskolan i Norrköping 1958-61 fanns det inte en unge i klassen, som inte kunde sjunga en stump på Varm korv boogie, Gun från Dragarbrunn och Hjalmar Bergström. Fyristorg, Dragarbrunn och Skanör och Falsterbo var okända storheter, men rimmen och roligheterna i kombination med låtarnas tempo och melodier, som lätt klibbade fast i hjärnan, var lätta att komma ihåg. Man kunde inte låta bli att sjunga dem.
Om det var så i Norrköping, hur skall det då inte ha varit i Uppsala! Och Skanör.
Konkurrens i radio och skivbranschen hade han förstås. Främst från Elvis Presley som rockade vildare och vildare där borta i Amerika. Tuffare än Thörnqvisten men inte lika rolig. Mer främmande, inte så mycket vi.
Med Elvis gick det som det gick. The King has left the building. Men Thörnqvist rockar fortfarande fett. Det tänker han visa i Uppsala i veckan som kommer.

12 mars 1929 föddes gossen Owe på BB på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han växte upp på Sysslomansgatan 38, i hörnet mot Ringgatan. Mamma, pappa, två systrar och Owe. Ibland om somrarna hälsade han på hos farfar och farmor i Åbytorp i Morkarla. Där syns han nån gång ibland också numera, när han deltar i släktföreningen Åkermans möten.
Där finns också ett av hans nutida yngre fans, Niclas Löfgren, 18-årig gymnasist på Owes gamla läroverk Katedralskolan i Uppsala.
- Jag gick i mellanstadiet. Råkade höra en skiva med Owe Thörnqvistlåtar. Det var en cover, inte han som sjöng. Men låtarna var bra, jag gillade soundet, det var uppiggande. Sedan klippte jag artiklar ur UNT om honom och började skaffa grejer, skivor och annat, berättar Niclas.

Som ung 13-åring hade han planer på att bygga ett Owe Thörnqvistmuseum. Just nu ligger han lågt med det. Dels har han fullt upp med skolan. Dels lyssnar han numera mycket på annan musik:
- Hårdrock, Thåström... men Owe Thörnqvists musik och 50-60-talsrock var den första musiksmak jag hade. Och jag tycker fortfarande att han är bra!
Niclas Löfgren har träffat Owe Thörnqvist två gånger.
- Jag trodde att han som kändis skulle vara egenkär och lite hög, men han var som vem som helst. Jättetrevlig och schyst!
Från början var det själva musiken och rytmen som tilltalade Niclas. I dag lyssnar han också på texterna.
- Orden betyder mycket. Nu har jag ju börjat kunna läsa mellan raderna också...
En av Niclas favoriter är Herr Jonssons irrfärder.
- Den sjunger han på Morkarladialekt, hävdar Niclas Löfgren.
Det är i den sången Owe Thörnqvist har kokat ihop ett antal uppländska ortnamn till det tungvrickande Österbläckefärnebyggebol.

Den mycket unge Owe Thörnqvist gick i Sverkerskolan. Där utspelar sig berättelsen i Titta titta från 1956. Vem har inte sjungit med i "... för han har väl inget annat för sig kan man tänka/huvudsaken är väl att han rör sig kan man tänka"...
Det, som låter som en hel stökig skolklass med lärare på skivan, är bara Owe och Ulla-Bella och en gitarr. Lågbudget. Lekfullhet. Artisteri. Och lite inspelningsteknik.
I 12-13-årsåldern började Owe i läroverket, realskolan. Inte sällan blev det fajt mellan läroverkspojkarna och folkskolepojkarna på vägen till och från skolan. En dag kom Owe hem med blödande näsa efter ett slagsmål.
- Då satte pappa mig på cykeln och for till Bluffen, för att jag skulle lära mig att försvara mig, berättar Owe.
Bluffen var UIF, Uppsala Idrottsförenings allaktivitetslokaler med dans och boxning på Kungsgatan, där Stadshuset ligger i dag. Owe visade sig ha talang för boxning och blev efter några år bland annat uppländsk juniormästare i sin viktklass.
- Men först var jag en fantasiboxare i lätt pappersvikt, säger han själv.
Några kilo lade han dock på sig och kunde dels försvara sina skolkamrater när det knep, dels tävla och så småningom turnera med svenska folkets boxningsidol Ingemar Ingo Johansson, världsmästare i professionell tungvikt 1959-60. En turné som innehåll både boxning och sång - av båda herrarna. Möjligen var Ingo bättre på att boxas än att sjunga och Owe trots sina boxningsmeriter en bättre artist än boxare.

Owe Thörnqvist var tidigt en person som syntes, hördes och över huvudtaget märktes. Om det vittnar kamrater som Anders Wall, Stig Strömholm och Hans Alsén från Uppsala Högre Allmänna Läroverk (läs: Katedralskolan) - som själva kom att bli representanter för den ekonomiska, den lärdomsbaserade och den politiska makten i samhället.
- Bemärkta män. Liksom andra gamla polare. Där finns ett antal emeritus, säger Owe.
- Man lade märke till honom. Han var en god karikatör. Och en bra boxare, säger "polarna".
Karikatyrer ritade Thörnqvisten i skoltidningen Pegasen och senare studenttidningen Ergo. I Pegasen kan man bland annat se abiturientens svettiga mardrömmar natten före studentexamen. Owe hade dock ingen anledning till alltför stor vånda, Han tog sin examen och fortsatte till Uppsala universitet, där han läste sociologi, psykologi och filosofi.
Fast inte sådär alldeles rätlinjigt. Samtidigt gick han till sjöss och mötte jazz, blues och annan häftig musik i USA.
Han kan till exempel berömma sig med att ha snackat med Charlie Parker och diggat Dizzy Gillespie på en och samma kväll i början av 50-talet:
- Jag hade tagit hyra på m/s Krageholm. Vi lade till i New York där jag hade ett hektiskt dygn. Först spisade jag Dizzy Gillespie på Bop City. Sedan träffade jag Charlie Parker på Café Society. Parker talade i berömmande ordalag om svensk jazz i allmänhet och Åke "Stan" Hasselgård i synnerhet. Därefter tog Art Tatum och Dizzys förstetrumpetare Howard McGhee med mig till Birdland där min vibrafonidol Milt Jackson lirade...

Den Owe Thörnqvist som 1953 revydebuterade med Rune Ek i Uppsala var alltså en ung man, som hade sett världen. I alla fall delar av den. Musikvärlden. Han var energisk, rapp i truten, redan en ordvrängare och en rimsmed med känsla för språkets syntax och musikens harmonier.
Rumba i Engelska parken svängde han till på en lunchrast. Han tittade ut över den något trista och tomma parken och tyckte att där borde planteras. En liten kaktus-palm eller så. Sången gjorde direkt succé i revyn Bada med oss på Slottskällans teater.
Resten är historia, kan man säga. Ulla-Bella Fridh kom på ett tidigt stadium in på revyscenen. Tillsammans gjorde de Anders och Brita som sålde i 100 000 ex när den spelats in 1956. Åkte på Turné gjorde de också. Och Owe hade dragit upp tempot i låtarna och efter Rotmos rock 1956 sett till att Sverige höll jämn takt med USA eller, om man så vill, var väl förberett för den rockinvasion som komma skulle.

Med åren blev det så många skivinspelningar, turnéer, shower, revyer, gästspel runt om i landet, att det skulle behövas en bok, om man skulle räkna upp allt.
En sådan bok ges lämpligt nog ut i samband med 80-årsfirandet: Owe Thörnqvist Boogieman. 120 sidor bild och text plus åtta cd:ar plus en dvd och alla Owes låttexter till studioinspelningarna.

Owe Thörnqvists musikaliska karriär har varat i sex decennier. Och pågår än. Hur orkar karln? Vad gör han egentligen i Florida och Spanien, där han håller till vintertid för sina dåliga luftrörs skull?
- I Florida går jag långa promenader på stranden varje dag, gör trettio längder i bassängen och äter en hälsokostbaserad frukost, säger han.
Sedan går han ofta in till synten och skriver, som han säger, en hit eller två, spelar in låten, plockar fram elgitarren och...
- ... kollar om grannen är inne. Då får jag lira med hörlurar. Annars tar jag guran och jammar till inspelningen jag just gjort!
En av de senaste låtarna heter Inga-Lena Svensson. Den bjuder Owe på.
- Den är sprillans ny. Har inte ens kommit ut på skiva.
Samma dag som Owe Thörnqvist firar sin födelsedag i Uppsalas konserthus, släpper Scalateatern i Stockholm biljetter till hans jubileumsshow Tack och hej, som skall gå i september-oktober, berättar han.
- Det blir min avskedsföreställning. Kombinerad med en riksomfattande konserthusturné.
Och sedan - ingenting? Ånej, inte när det gäller en person med thörnqvistsk energi och idéflöde:
- Jag ska skriva memoarer i någon form. Arbetsnamnet är Gycklarens väg. Jag har ett stort material liggande, som jag har samlat. Allt från gulnad tidningsära via drivor av programblad, till nya reflexioner och tankar. Kanske blir det en scrapbook med alla möjliga tokigheter i...

Hr Thörnqvist rockar fortfarande

12 mars fyller Owe Thörnqvist 80 år. Det firar han med födelsedagsshow på Konserthuset i Uppsala.