Hygglig omstart för Wallander

Omstarten för Krister Henriksson i rollen som Kurt Wallander väcker en rad frågor. Flera av dem relativt onödiga.
Styrkan hos Wallander är det trygga gemytet. Även om landets i särklass kändaste fiktiva kriminalkommissarie - bredvid Martin Beck och Van Veeteren - den här gången blir så pass pressad att han förlorar sitt tålamod, så är han ändå oftast lugn och metodisk. Helst stannar han hemma och lyssnar på havet som stilla rullar in över stranden intill den nya bostaden.

Svagheterna är de vanliga. I svenska polisfilmer läggs minimalt med ansträngning på dimridåer. Att sätta ut en planta med förtätad mystik och odla den är inte att tänka på.
Här handlar det om ett attentat mot Ystads strömförsörjning som sammanfaller med tre brutala mord. Undantagstillstånd utfärdas, militärer rullar in samtidigt som försvarsministern flaggar för att hon personligen tänker ta hand om Ystad, och kommer på ett statsbesök. Och allt sammanfaller med en konstutställning som just öppnats i Stadshuset med ett så huvudlöst korkat tema som Mohammedmotiv.
Bilder på irriterade och demonstrerande muslimer kablas ut och Säpo kopplas lös och visar strax prov på en okänslighet och dumhet som borde vara åtalbar.

Men som omstart betraktad är Hämnden ändå näst intill godkänd. Det är tempo och det smäller hyggligt i de pyrotekniska avsnitten.
De nya polisaspiranterna Sverrir Gudnasson och Nina Zanjani tillför vitalitet och en del nödvändigt temperament. Och Lena Endre kliver in på scenen som ny åklagare och bokstavligt talat tar befälet. Bildligt talat kanske hon mejslar fram sin figur med ena handen bakbunden, men hon skapar tillräckligt med gott intryck för att vi med viss försiktig spänning ska se fram emot en fortsättning.

Hygglig omstart för Wallander

Tre brutala mord och ett attentat mot Ystads strömförsörjning sammanfaller i nya Wallanderfilmen. Tempot är hyggligt, men som vanligt råder brist på mystik, tycker Torsten Braf.