Sanna heter bokens huvudperson. Liksom Maria Bergkvist är hon uppvuxen i Hedemora, men flyttade till Uppsala vid 19 års ålder för att plugga till förskollärare. Och liksom Maria Bergkvist får Sanna sexton år senare diagnosen bipolär sjukdom typ 2.
- Handlingen är självupplevd till allra största delen. Men jag har skalat bort vissa bitar och en del karaktärer är påhittade, säger hon.
Vi sitter i köket i radhuset i Slavsta. I den blå kökssoffan ligger en rosa ballong – rester från ett barnkalas. Tre barn har hon, i åldern 3 till 6. När hon mådde som värst i 30-årsåldern var det barnen som gjorde att hon inte helt kastade in handuken. Men problemen började långt tidigare.
- Enda sedan tonåren har jag känt att det är något fel på mig, säger Maria Bergkvist, och beskriver en tid där hon var livrädd för att vara ensam, där hon hoppade från pojkvän till pojkvän i jakt på en trygg famn, hur hon upplevde meningslöshet. För att i nästa stund må toppen och känna att livet är fantastiskt.
När hon under förskollärarutbildningen läste en kursbok om psykiska sjukdomar - att bipolär sjukdom kan innebära perioder av depression och hypomani - föll polletten ner.
- Hjälp, det där är ju jag. Jag blev livrädd. Jag kände igen mig i allt som stod.
Men någon professionell hjälp sökte hon inte förrän hon var 36 år och väntade sitt tredje barn.
- Jag hade mått dåligt när jag väntade mina två tidigare barn, haft svåra tvångstankar. Men den tredje gången sjönk jag väldigt djupt och ville inte vara med längre, säger hon, och berättar hur hon ständigt bannade och ifrågasatte sig själv varför just hon var så känslig, varför hon inte orkade lika mycket som andra mammor.
Barnmorskan skickade henne till psykiatrin. En utredning senare konstaterades att hon var ett "solklart fall" med bipolär sjukdom typ 2.
Även om en fastställd diagnos innebar en lättnad, var hon inte bekväm med behandlingsförslaget.
- Jag ville inte ta mediciner, och dessutom var jag ju gravid och rädd för att något skulle kunna påverka barnet.
Hon erbjöds KBT men inte heller det gav någon effekt. Istället valde Maria Bergkvist – och Sanna i boken – att ta kontakt med en så kallad hypnosyntesterapeut.
- Det har inget med hypnos att göra, säger hon, när hon ser mina och fotografens lätt höjda ögonbryn.
Istället går det ut på att man samtalar under djup avslappning – med syfte att komma åt vad som kan utlösa hypomanin eller depressionen.
- I dag känner jag inte av att jag har diagnosen. Jag kan jobba som förskollärare igen och trivs med tillvaron, säger hon, och fingrar på boken framför henne.
- Att skriva den här har också varit terapi. En sådan bok hade jag velat läsa när jag mådde som sämst.