I nedkörda hjulspår

Som manusförfattare har Paul Schrader en egen soffa i filmhistoriens VIP-rum efter filmer som Taxi driver och Tjuren från Bronx. Som regissör blir han inte ens insläppt genom huvudentrén, om du inte är en av de åtta personer som tycker att Cat people är ett missförstått mästerverk.
The walker hade, å sin sida, inte ens fått städa toaletterna om det inte vore för en fantastisk rollista i allmänhet och Woody Harrelson i synnerhet.

Harrelson spelar Carter Page III, en modern Truman Capote, gay som en Eurovisionfinal men med snyggare kläder, en yrkeskonversatör som lever på att sprida kändisskvaller till uttråkade blåhåriga Washingtonkvinnor. När hans favoritkvinna blir indragen i en mordhistoria tvingas Page in i en brottningsmatch mellan sanning och konsekvens, där hans lojalitet får societeten att vända sig från honom och honom själv till den huvudmisstänkte.
Page blir Washingtons Lars Danielsson; ryktesspridarna får alla dörrar att slås igen och den röda mattan att ryckas bort under hans fötter.

Tyvärr är The walker i grund och botten en mycket trött film, en standardthriller som hade kunnat gå direkt till dvd utan att passera biobiljettluckan. Det är, helt enkelt, inte längre så spännande att alla spår leder till samhällets allra högsta blablabla. Den där vägen upp till samhällets allra högsta blablabla är totalt nerkörd vid det här laget.
Paul Schrader påstår att The walker varit något drömprojekt för honom och att han kämpat med filmen i sju år. Men varför?

I nedkörda hjulspår

Morddramat The walker tog flera år att göra. Det märks inte enligt Erik Helmerson.