Besökssiffrorna talar för sig, Uppsalabiograferna hade förra året betydligt över en halv miljon sålda biljetter, lågt om man jämför med tv-tittare på Melodifestivalen, men riktigt högt om man jämför med all annan kulturell verksamhet i kommunerna här runt omkring. Konserthuset hade en bit över hundra tusen (en bra siffra det också).
Uppsala har en lång historia bakom sig när det gäller film. Slottsbiografen startade tidigt och familjen Annell var verksam hur många år som helst innan siste ättlingen Göran lämnade över Fyrisbiografen i nya händer förra året.
Självklart tänker man också på svensk films obestridligt största namn Ingmar Bergman som fick sitt stora filmintresse under den del av uppväxten han hade i Uppsala. Han vittnade många gånger om vad Slottsbiografen kom att betyda för honom. De exteriörer han lånade av Uppsala för filmen Fanny och Alexander betydde mycket för helheten och upplevelsen av den filmen.
Andra regissörer, verksamma nu, från staden är Ella Lemhagen som gjorde succé med Tsatsiki, morsan och polisen och fortsatte med till exempel uppmärksammade Patrik 1,5 (aktuell med nyinspelning i Hollywood) och senaste Kronjuvelerna. Babak Najafi lyckades fint med starka dramat Sebbe och Snabba cash II. Andreas Öhman gjorde en fin film med I rymden finns inga känslor och följde upp den förra året med roliga Bitchkram.
Upsala Nya Tidning har en lång tradition av att bevaka film, jag skulle tro att åtminstone 99 procent av all biovisad film har recenserats i tidningen. Som kuriosa kan nämnas att innan porren försvann från vita duken till video recenserades även dessa. Där finns mycket rolig läsning i UNT:s arkiv när duktiga men lite generade kritiker skulle variera sig inför ett ganska likartat utbud. Där kan man i dag vara glad att slippa åtminstone det …
Ser man bakåt i tidningens historia så framstår framför allt ett namn i särskild lyskraft, förr-förre Kulturredaktören och legenden Hugo Wortzelius som var en ivrig förkämpe för kvalitetsfilm. Han tog med liv och lust dusterna med ”filmkrämarna” som han kallade dem. Han skulle ha haft fullt upp i dag också. Det är verkligen ett privilegium att jag fick jobba med honom – som hade en anings komplex för att han aldrig tog någon akademisk examen, men som brukade säga att han var ”film mag” – när jag började skriva om film för mer än 25 år sedan …
Åtminstone ett par av UNT:s forna filmförkämpar dog på sin post. Den ene på väg till filmfestival utomlands, den andre på väg hem efter fullgjort recensionsuppdrag.
Så slutar jag gärna själv, det finns knappt något jag tycker är roligare än att se film. Men det får gärna dröja många, många år. Det finns ju så mycket film att se, både kommande och sådana som går att se om och om igen. Jag hoppas att vi med vår filmsatsning kan inspirera till detta hos Dig.