Ibland önskar jag att jag vore som Hannes Westberg, demonstranten som blev skjuten under Göteborgskravallerna juni 2001. I onsdagens Uppdrag Granskning fick vi veta att han fortfarande hatar poliser, åtminstone deras chefer. Westberg har varken vänt blad eller andra sidan till. Kanske inte att vänta från någon som fått en kula i magen från ordningsmakten. Men det egna våldet? Gatstenarna han kastade mot poliserna? Rätt det med, säger Westberg till Janne Josefsson tio år senare.
Känner så väl igen den där orubbligheten från aktivistkretsar Westberg (och även jag själv) varit del av. Repressivt våld ska med våld bemötas. Människor är onda – eller goda. En världsbild jag tröttnade på redan innan protestaktionerna i Göteborg förstördes av puckade polisinsatser, aggressionssökande aktivister och flata meddemonstranter.
Men ibland längtar jag tillbaka till tiden med enkla svar. Som då jag tittar på ”Celebrity Rehab with Dr. Drew”.
Är det rätt eller fel att göra realityserie av missbrukande kändisar på behandling? Jag vet inte men jag har fortsatt att titta, kluven och fascinerad. I onsdags startade fjärde säsongen i Kanal 5. In på Pasadena Recovery Center i Kalifornien checkade ett brokigt gäng nedgångna celebriteter.
Inga superkändisar. De kommer inte till Drew Pinski, åtminstone inte när kamerateamen är där. Kommer gör B-skådisar, dokusåpakändisar och musiker med guldåren bakom sig. Spillror som har noll att förlora när deras missbruk visas upp. De kommer till kliniken för att bli rena, få fart på karriären – och för pengarna som betalas ut efter varje vecka.
Miljonarvingen Jason Davis har knappast pengar som drivkraft, han verkade mest intresserad av att förolämpa före detta supermodellen Janice Dickinson så ofta som möjligt (”här luktar det ansiktslyft”). Musikern/skådisen Leif Garrett anlände påtänd och lyckades inte pricka särskilt väl när han skulle lämna urinprov.
Det blir mycket spyor och frossbrytningar, tårar och sammanbrott. Glöm mysfyllona ni är vana vid från svenska tv-produktioner. Det här är på riktigt. Också samtalen där nästan alla har en historia med övergrepp eller misshandel. Dr Drew är en skicklig behandlare, inte tu tal om det. Men han är också medproducent till serien. Bra tv betyder inte nödvändigtvis bra behandling. Är han där för patienternas skull eller sin egen plånbok? Kanske både och.
Rehabsåpan har spekulativa inslag, absolut. Men den hymlar inte om vad droger gör och den visar en väg till läkning. Bra eller dålig? Jag vet faktiskt inte.