Infiltratören

Hela vår tillvaro är byggd av former. Det är inte bara det som kallas ”designat” som är formgett, utan faktiskt nästan allting.

I det rum du sitter har varje litet objekt, med undantag för den där skålen med vackra stenar eller snäckor från den senaste charterresan, föregåtts av en skiss, och den slutgiltiga skissen har förmodligen föregåtts av åtskilliga förslag. Det är en svindlande tanke.

Formgivaren Lotta Kühlhorn, som just nu ställer ut på Konsthuset i Uppsala, arbetar i några av den gigantiska formvärldens tydligaste fåror, bland annat med textil och bokomslag, och är utomordentligt skicklig på att låta sin personliga stil möta det hon formger. Att formge ett bokomslag är lyxig men svår utmaning. Förutom att tillfredsställa det beställande förlaget vill formgivaren göra den aktuella boken rättvisa, och allra helst expandera dess träffyta inför potentiella läsare/köpare, och samtidigt helst få med sin egen formgivarprofil.

Kühlhorn hör till det fåtal svenska bokformgivare som har ett riktigt tydligt tilltal, och om man vet att hon har formgett en viss bok går det förhållandevis lätt att plocka ut ytterligare några av hennes verk ur bokhyllan. Och detta, vilket är en viktig poäng, utan att man innan man började leta nödvändigtvis kopplade samman böckerna med varandra.

Ett bra bokomslag måste vara subtilt och tydligt på samma gång. Omslagets första prioritet måste vara de sidor som bor i dess inre. Brukskonstverkets anslag, och dess personliga prägel, måste komma i andra hand, men för att omslaget ska vara riktigt lyckat måste anslaget finnas där.

På Konsthuset presenteras Kühlhorns arbete mycket enkelt på en myllrande vägg. Starka färger och former med kraftiga influenser från 60-talet dominerar. Bokomslag, textiler, affischer, skisser och ratade förslag flyter samman till en helhet som effektivt belyser ett svårt men roligt yrke, Formgivning ska kännas som en lek men vara blodigt allvar.