Det är egentligen inte särskilt svårt att sträva efter ett samhälle där alla får plats på samma villkor. I sak, vill säga. I praktiken möter i stort sett alla former av kamp för större jämställdhet ett motstånd som är vanvettigt stort. Den förhållandevis lilla klick människor som till varje pris vill konservera strukturer som de tror att de själva vinner på, som är rädda för förändring och gärna låter sin rädsla ta aggressiva uttryck, är förstås ett problem.
Men det riktigt stora problemet är strukturerna i sig, och svårigheten att faktiskt minnas att de präglar nästan allt vi gör hela tiden. När det, för att ta ett exempel, handlar om genus bör man vara medveten om att den dolda läroplanen inte håller sig till skolan, utan impregnerar varje vrå av samhället, med start på bb. Också de som uttalat säger sig vilja bekämpa den är präglade av strukturerna och en av de största utmaningarna med jämställdhetsarbete är att komma ihåg att granska också sig själv.
Men som sagt, de faktiska åtgärderna behöver inte vara så komplicerade. Cory Silverberg lilla bok ”Hur görs bebisar?”, utgiven på svenska av det sympatiska förlaget Olika, är ett förträffligt exempel på hur enkelt det kan vara.
”Hur barn blir till” är ett klassiskt tema inom det spretiga fältet faktaböcker för barn. Cory Silverberg har närmat sig ämnet genom att fråga sig om det är möjligt att skiva en bok där alla barn – oberoende av familjesituation – känner sig inkluderade. Det visar sig vara hur lätt som helst. Man behöver inte en mamma och en pappa. Vad som krävs är ett ägg och en spermie. Hur och under vilka omständigheter de två komponenterna förs samman är fullkomligt egalt. Det finns inga kvinnor och män hos Silverberg, bara figurer som kan bidra med det ena eller andra. Det behövs en livmoder också: ”Precis som med ägg och spermier har en del kroppar livmoder och andra har det inte.”
Beståndsdelarna berättar historier för varandra, och blir till slut den nya berättelse som är det avlade barnet. Beståndsdelarnas ursprung behöver inte ha ett smack att göra med vad som händer sedan. Däremot finns det förmodligen någon som har väntat på den som dyker upp efter att ha mognat i drygt fyrtio veckor.
Fiona Smyths bilder är tydliga och könsneutrala, men känns mer som en entusiastisk powerpointpresentation än konst, och det är lite synd. Men det förmörkar inte helheten. ”Hur görs bebisar?” är en fantastisk bok som visar hur lätt det är att undvika att utmåla någon som en anomali.