Gunilla Lindberg: Inget är som väntans tider

Det kan vara underbart att vänta och fantisera när man har något lyckligt att se fram mot. Som ett efterlängtat barn eller ett återseende med en kär person. Eller bara – som inte är så bara – att man kan se fram mot en fest hos goda vänner eller väntar på positivt besked om att man fått ett bra jobb.

Men så finns allt i den tunga och svåra väntan. Som när man drabbas av sjukdom och väntar på besked om vad det är som man har råkat ut för. Kan min sjukdom behandlas eller går det inte.

Själv har jag de senaste veckorna just väntat på det beskedet. Röntgen, ultraljud, vävnadsprover, andra prover. Dagarna går, timmarna, nätterna. Veckorna när det är långhelg och ingenting händer. Jag har åkt jojo till Akademiska.

Alla gör så gott de kan och mer därtill. Personalen är enastående, men väntan är förfärlig. Jag tror att ingen kan föreställa sig denna vånda som inte själv har upplevt den. Svärtans korpar hackar hjärtat till trasor. Vargtimmens demoner tar struptag och man hinner gå igenom både sin egen död och begravning flera gånger om. Nej, jag unnar ingen – inte ens besparingens politiker – att uppleva den tunga och onda väntan på beskedet under ovisshetens vecka efter vecka. Blir det tummen upp eller ned?

Men så i tidiga gryningen slår det mig. Det är ju just nu jag lever. Ingen har någon garanti för en säker framtid. Absolut ingen. Jag stiger upp ur den ångestsvettiga bädden och ser hur det sakta ljusnar i nordost. En ny dag är på väg. Åter en ny fantastisk dag när jag får vara med här på jorden.

Den får jag inte kasta bort utan ta till mig till hundra procent. Jag har mina älskade, jag har mina vänner. Jag är en privilegierad människa i ett privilegierat litet land.

Jag ligger och tänker medan ljuset sakta återvänder. Svärtans korpar har lagt sig till ro.

Men snälla, alla ni som har makten över vården. Gör vad ni kan för att väntans och ovisshetens många veckor ska bli så få som möjligt. Vi är tusentals med denna innerliga önskan.

UNT går över till sommarformat om ett par veckor. Och redan nu slår jag igen min lilla ”brevlåda”. Till er som läser mig: Tack för alla uppmuntrande kort och brev. Tack för era goda tankar. Nu önskar jag er alla en riktigt skön sommar och hoppas på min egen sommar.