Jag har aldrig varit en stor supporter av den amerikanska vulgärkomedin, där de flesta skämt går att placera in i ett eller flera av facken: sex, alkohol, och manlighet. Men de flesta filmer inom genren brukar ändå innehålla några roliga scener bland alla dåliga, som gör att det kan fungera som ett par timmars tidsfördriv. Men när Baksmällan-serien når sin tredje – och förhoppningsvis sista – del, finns inte ens det.
När filmen tar vid lever tre av fyra i kompisgänget The Wolfpack ordnade, gifta liv. Den fjärde är Alan (Zach Galifianakis). Han är en bortskämd 42-åring som bor hemma hos sina föräldrar, och som beter sig allmänt otrevligt och osympatiskt mot alla han träffar.
Han super för mycket, och tycker fortfarande att livet handlar om en tonårsfylla.
När hans pappa dör och han inte har någon som ger honom pengar så bestämmer sig vännerna att bryta in. De ska skicka honom till ett behandlingshem i Arizona.
På vägen dit blir de dock kidnappade av Marshall (John Goodman) som har ett och annat otalt med vännernas gamla antagonist Leslie Chow (Ken Jeong). Marshall kidnappar Doug (Justin Bartha) och tvingar de andra tre att leta reda på Chow.
Resten av filmen är en lång, tröttsam katt och råtta-lek, där det är svårt att urskilja några skämt över huvud taget. Jag vet inte om det kan vara att regissören och manusförfattaren Todd Phillips tyckte att det var dags att lämna plumpheten bakom sig och göra någonting annat, men när du tar bort sexskämten i en vulgärkomedi blir det liksom ingenting kvar.
Sanningen är att jag nog aldrig har sett en komedi där det har varit så tyst i biosalongen.
Jag kan räkna till två tillfällen då publiken skrattade, och det var båda under de sista fem minuterna när Todd Phillips återgick till att skämta om neddragna byxor och män med bröst.