Susanne Sterner skriver regelbundet mediekrönikor i UNT.: Inget nytt för mig i sommar

Tänk sol. Tänk strand. Tänk en filt och en vattenflaska och en bok som du läser mellan doppen i sjön eller havet. Vilken sorts bok tar du med dig? Jag gissar att nio av tio svarar: En deckare.

Aldrig har sådana mängder deckare givits ut i Sverige som de senaste åren, och vågen verkar aldrig ta slut. (Många är inte alls bra, men det har jag gnällt om tidigare så det behöver jag inte göra igen.)

Men vad är det med sommaren och ond bråd död som lockar oss så? Kontrasten mellan gassande sol och isande skräck? Eller det förutsägbara? Ett mord eller två, en intellektuell jakt, en uppgörelse på slutet och så rättvisan som skipas. Synden får sitt straff, och världen står kvar som den alltid har gjort. Detektivhistorier som vår tids moraliteter.

En viktig faktor för mig, som gärna läser allt av en favoritförfattare, är när jag lär känna huvudpersonen så väl att hon eller han känns som en god vän. Som lord Peter Wimsey och Harriet Vane, eller Åsa Larssons Rebecka Martinsson. 

På kvällarna om det är lite småregnigt och man inte vill sitta ute, så kan jag garantera att det går en eller flera olika kriminalserier på tv varenda kväll. Morden i Midsomer har gått varje sommar i flera år, trots att vi alla för länge sen kunnat konstatera att det inte borde kunna finnas några levande människor kvar i grevskapet längre. Intrigerna blir allt underligare och mer osannolika, men som Anja Hirdman konstaterar i nyutkomna Döden i medierna så är kommissarie Barnaby själv vanligare än vanligast, en familjefar och hedersknyffel. Han avviker från mallen med frånskild deprimerad whiskydrickare med magsår, och det är därför vi gillar honom. Men gillar vi kusinen som tog över huvudrollen lika mycket? Jag är osäker på det.

Förra året visades filmatiseringarna av P D James detektivromaner med Adam Dalgliesh, och Agatha Christie-entusiasterna brukar få sitt: Någon kanal visar alltid antingen Miss Marple eller Hercule Poirot. En lite modernare snuttefilt är gamla avsnitt av CSI, det är så fint att se Grissom och Catherine Willows som unga.

Som ni förstår är jag ingen vän av nytt just på sommaren. Inte i tv-form i alla fall, det är ju omöjligt att passa tiden och play-funktionen fungerar dåligt när man bor ute i skogen. Men en ny författare tänkte jag prova/kosta på mig, Jussi Adler-Olsen eller Kristina Ohlsson. Hoppas någon av dem är bra.