Som liten brukade Linn Ullmann bli inkallad till särskilda ”sittningar” med sin pappa, regissören Ingmar Bergman. I sin nya roman skriver hon om hur han efter en lång tystnad sade: ”Problemet är att det är så stor åldersskillnad mellan oss. Vi har helt enkelt inte så mycket att prata om”.
– Vi skulle prata om viktiga saker. Då var samtalen välregisserade men det försvann med den sista ålderdomen, säger Linn Ullmann.
Idén till den nya romanen fick hon just i samtal med sin pappa. De planerade länge att skriva om ”åldrandets arbete”.
Under stort nöje pratade far och dotter om en bokturné i jeep och spånade titelnamn som ”Dödsknullet i Eldorado-dalen”. Men när inspelningarna av samtalen till slut påbörjades hade åldern kommit ikapp den då 89-årige Ingmar Bergman.
– Han hade glömt alla planer vi haft. Så vi fick göra något vi sällan gjorde: improvisera.
Linn Ullmann såg länge de sex inspelningarna med dålig ljudkvalitet som ett fiasko. Pappan blandade ihop hustrur och barn. Frågorna om konsten och livet fick ge vika för diskussioner om dagens lunch. Men sju år efter hans bortgång lyssnade hon på banden igen. Ur de sprakiga inspelningarna framträdde en oväntat rolig och underlig dialog, med litterära kvaliteter.
– Han lät som en gammal Beckett-gubbe. Jag undrade ”vet han egentligen exakt vad han gör, ett slags absurd, sista pjäs”, säger hon och kallar samtalen ”en sista present”.
Att skriva boken blev en upptäcktsfärd. Inte en där hon åkte till Fårö och ”satte sig under nån tall”. Hon närmade sig i stället en känsla av en pappa på omvägar, via ett foto av Georgia O’Keeffe och Fellinifilmen ”Amarcord”. Samtidigt befolkade hon romanen med ett helt galleri människor: filmstjärnemamman, de svenska barnflickorna som lagar märkliga grytor, syskonen och ex-fruarna.
– Människor är väldigt oroliga i den här boken, alla är det. De strular runt med sina livsprojekt, säger Linn Ullmann som menar att oron inte bara står för ångest eller saknad, utan också för livsvilja.
LÄS MER: "En hypnotisk roman" Elin Cullhed om "De oroliga"
Personerna i romanen är namnlösa, de kallas flickan, mamman, pappan. Linn Ullmann behandlar minnena som vilket romanstoff som helst. Romanen rör sig sömlöst mellan olika perioder, den unga flickans utsatta barndom, amorösa tonårsäventyr och den vuxna kvinnans krisande äktenskap.
Och att vara 12 år kan vara en lika jobbig ålder som 89 år, visar Linn Ullmann.
Den unga ”jenten” sicksackar mellan USA, Fårö och Norge. Mamman var ofta borta på filminspelningar och dottern väntade ibland i panik vid telefonen.
– Det här är en bok om ett kärleksförsök. Det är aldrig frågan om ”fanns där kärlek”. Det fanns massvis, säger Linn Ullmann, men säger att sårbarhet och ensamhet hör till kärlekens villkor.
Vid separationen från pappan gjorde mamman upp en regel om att inte riva ned dotterns ”hemlagade trygghet”. Den tryggheten skapar flickan i boken genom tabeller och listor över precis allt: antal barnflickor, mammans män, böcker hon läst.
– Om det fanns en yttre ordning kanske det skulle lindra oron och otryggheten. Så är jag fortfarande, säger hon.
I ”De oroliga” vill föräldrarna inte vara vuxna och barnet inte vara barn. Flickan vet inte heller hur hon ska vara flicka eftersom hon känner sig mer besläktad med pappan.
Linn Ullmann ville skriva på tvärs mot könskategorier och epitet som ”mästare”. Boken handlar inte om kändisskap men hon förhåller sig ändå till omvärldens berättelse där pappan är den som hittar och mamman är den som blir upphittad.
– Flickan kan inte vara som sin mamma, som är så vacker och som blir sedd. Pappan är den som ser. Jag tycker mer om att vara den som tittar, säger Linn Ullmann bestämt.
Hon vänder sig mot att mamman bara beskrivs som faderns musa.
– Titta på de fantastiska kvinnor som arbetade med min pappa. Vad skulle han ha varit utan Käbi Laretei som lärde honom allt om musiken, Ingrid som möjliggjorde hans livsstil och mamma som gjorde hans regi till något betydande framför kameran? (TT)