Tjugo år efter bildandet återförenas tidernas kanske mest framgångsrika pojkband (även om de själva hellre ser sig som en vokalgrupp). Sedan 2006 har de bara varit fyra men Kevin Richardson har nu hittat tillbaka och gänget är fulltaligt. Vad man än tycker om pojkband, Backstreet boys hörde ändå till de bättre i genren uppbackade som de var av några av branschens bästa låtskrivare, som Max Martin, och snygga produktioner.
Med den barnsliga men medryckande debuten We’ve got it going on över till tillkämpat hårda Backstreets back till melodistarka ballader som Shape of my heart hade de något som många andra av dåtidens artister i genren saknade; hitlåtar.
När pojkarna nu blivit män låter deras stämsång fortfarande slipad intill perfektion. Men vem vänder de sig till? Deras dåförtiden 13-åriga fans är sedan länge vuxna och frågan är om enbart nostalgi räcker för att locka tillbaka den gamla publiken. Särskilt som man på detta album hamnar i något slags mellanting av återvunna kärleksballader och småsmetig r&b-pop utan hitpotential. Några nya 13-åriga fans lär det inte heller bli, de har fullt upp med de yngre One direction.
Öppningsspåret In a world like this är en helt okej singel som i några få takter påminner om hur bandet lät i sina glansdagar, men intressantare än så blir det tyvärr inte.