Sju stycken bruna huslimpor blev Ystads åtgärd när bostadsbristen i Sverige skulle avskaffas och bostadsstandarden skulle förbättras mellan åren 1965 och 1975. Leena flyttar tillsammans med sin familj in i en av de 246 lägenheterna. De gläds åt varmvattnet, badkaret och de vackra parkettgolven. Kanske är det nu som mamma och pappa slutar att dricka. Men förhoppningarna infrias inte och Leenas familjelycka uteblir.
Kameran sveper över den röriga lägenhetens gulbruna toner där pappa slår mamma blodig, där disken helt tagit över alla bänkytor i köket och där Leena och hennes lillebror Sakari försöker undkomma ljuden av en krossad familj genom att doppa huvudet i badkarets dövande vatten.
Pernilla August har valt att filmatisera Svinalängorna (som miljonprojektet i Ystad kallas), Susanna Alakoskis Augustbelönade barndomsskildring. I filmen fokuserar August på den vuxna Leena som tvingas konfronteras med smärtsamma barndomsminnen som hon för länge sedan förträngt och som vi får ta del av i form av tillbakablickar. Tehilla Blad och Noomi Rapace spelar Leena med samma kombination av integritet, kraft och skörhet.
Det är en angelägen film som väcker frågor om klass och integration, men som till viss del saknar en personlig utveckling av rollfigurerna. Vi tillåts aldrig riktigt att lära känna dem och de hålls till stor del utanför. Porträttet av Leena och kanske framför allt granskningen av hennes alla rörelser utgör spelrummet.
Trots att det är ett blytungt ämne August behandlar finns här en innerlighet. Men den ges aldrig tillåtelse att överskugga allvaret. August är intim och rak. Vi dras in i Leenas liv (för det här är utan tvekan Leenas berättelse) och minnen som är omöjliga att värja sig för. De samhällskritiska frågorna och drömmen om det svenska folkhemmet blir dock aldrig lika viktiga och brännande som i Alakoskis roman.