– Jag lever på små moln just nu. Det här är jättestort och väldigt oväntat. Melodifestivalen är inget som jag gått och drömt om. Men nu är det en dröm att få vara med. För mig som artist är det en så fantastisk chans. Programmet ses ju av 3,5 miljoner tittare, säger Moncho, som verkar både överväldigad och lycklig ihop med en dos lugn.
Vi sitter runt matbordet i lägenheten i Eriksberg. I vardagsrummet sorlar familjemedlemmar. Moncho, eller Ramón Monserrat som han egentligen heter, har sin mamma, Birgitta Monserrat, på besök. Sambon Marwah Feniri är hemma liksom de tre döttrarna, tioåriga Yoselin, Adelina som är åtta år och Yamilah som är bara några månader. Ett hemtrevligt ljud sipprar ut till oss i köket, och ibland tittar någon förbi.
Hur hamnade du i Melodifestivalen?
– Jag fick ett meddelande på min privata Facebooksida, med en förfrågan från skivbolaget Universal. De hade en låt som de ville skicka till Melodifestivalen och undrade om jag skulle kunna vara intresserad av att sjunga den, säger Moncho.
Såklart åkte han till studion i Stockholm och lyssnade på låten, eller rättare sagt på skissen till låt. Han gillade vad han hörde, både text och musik.
Till och med titeln, ”Cuba Libre”, som troligen får många av oss andra att associera till rom, cola och lime, var som gjord för honom.
– Jag älskar Kuba. Vi bodde där när jag gick på lågstadiet. Det var jättehärligt, även om standarden var lägre än i Sverige. Ibland hade vi inget varmvatten, ibland ingen el. Vi var fattiga men lyckliga. Kuba är fortfarande som mitt andra hem. Det var så mycket liv på gatorna, man tog hand om varandras barn och jag kände mig alltid trygg där, säger Moncho.
Det var tack vare att hans föräldrar sålde allt de ägde och hade, för att kunna studera konst och musik på Kuba under tre års tid, som Moncho fick den latinamerikanska erfarenheten och dessutom lärde sig spanska.
– Låten ”Cuba Libre” är jättesvängig med mycket slagverk, bas och gitarr. En festlåt! Den gick hem hos mig på studs, säger han, som åkte hem efter första lyssningen och satt uppe hela halva natten, trots att han skulle tillbaka till studion dagen därpå.
Han skrev om låten, satte sin prägel på den och framförde den. Låten skrevs om igen och väntan började. Andra artister var också tillfrågade och Moncho tog inte ut någon glädje i förväg, den enda han berättade för var sin sambo. Hösten pågick och en månad senare fick han veta att skivbolaget ville ha just honom.
Plötsligt var han några myrsteg närmare Mello. Fast det verkliga nålsögat återstod. I år kom det in rekordmånga bidrag till tävlingen, hela 2 771 stycken, och för Moncho innebar det en ny väntan. I månader. Sen fick han veta att ”Cuba Libre” var en av de 28 låtarna som blivit uttagna till tävlingen.
– Den första jag ringde var min mamma som började gråta. Jag fick beskedet i telefon på jobbet. Innan dess hade jag inte velat säga något till eleverna, säger han som jobbar som lärare i idrott och engelska på Skogstibble skola.
Senare fick han också veta att låten är en av tolv som blivit direktnominerad, och det stärkte hans självförtroende.
Veckan har varit fylld av repetitioner inför Melodifestivalen. Bara det att samtidigt sjunga och hålla sig innanför tejpmarkeringarna på scengolvet kräver viss övning. Trots att han inte brukar dansa när han uppträder, utan är van att röra sig fritt, har han fått höra av koreografen att han har naturligt lätt för att röra sig rytmiskt. Kanske finns det en koppling till att hans mamma är dansinstruktör, och har varit det i mer än 20 år, och att hans pappa, slagverkaren Simon Monserrat, också är zumbainstruktör sedan flera år tillbaka i Uppsala. Zumba är ett träningspass med dans till latinamerikanska rytmer.
Att inte nämna hans familj när det handlar om musik måste vara stört omöjligt. Även Monchos farfar, Marcos ”El Rey” Monserrat från Venezuela är slagverkare, och det var på en världsturné på 1960-talet som han blev kär i en svensk kvinna, flyttade hit och blev kvar.
Och så lillebrorsan, Dani M, som är en av Sveriges mest streamade hiphopartister just nu. När jag frågar Moncho om han aldrig känt behov av att protestera mot sina föräldrar, tittar han mest oförstående på mig. Själv visste han tidigt att musik var hans grej. ”När man dör kommer man till himlen och där får man spela salsa.” Så skrev han redan som liten i en fylla-i-bok.
Han är medlem i Uppsalagruppen LöstFolk, som spelade på reggaefestivalen i somras. Men att se dem var inte enkelt. Tältet var överfullt när det var deras tur att spela. Moncho har dessutom gett ut ett antal egna singlar. Texterna är viktiga och ”Noll Respekt” innehåller kritik mot hans hiphopkolleger.
– Den handlar om att svenska hiphopartister ibland kommit att låta nästan identiska och att väldigt få jobbar för att få ett eget sound. De tankarna hade jag haft i flera år och det blev ett slags urladdning att skriva den; jag är ju ganska snäll annars, på mitt jobb där jag träffar eleverna och så har jag ju tre barn hemma.
Vilka reaktioner fick du av låten?
– Bara positiva, konstigt nog. Kanske hade andra också tänkt samma tankar.
Efter Kuba flyttade familjen Monserrat till Uppsala och Stenhagen. Från början förvånades Moncho över att där bodde så många olika nationaliteter, så hade det ju inte varit på Kuba. Men han trivdes fast han tvingades bli ganska tuff.
– Jag är ju egentligen värsta mjukisen men i Stenhagen lärde jag mig mycket som förberedde mig på vuxenlivet. Till exempel att prata med alla oavsett vilken bakgrund de har.
Det var också i Stenhagen som han började med hiphop. I början av 2000-talet var det problem med stenkastning mot polisen där. Då drog hans pappa i gång ett musikprojekt för ungdomarna.
– Farsan var rätt hård och drillade oss att spela in, fast egentligen ville jag hellre spela fotboll, säger Moncho, och avslöjar även att han skolkade från pianolektionerna.
Vad betyder musiken för dig i dag?
– Allt! Jag vill satsa etthundra procent på musiken och drömmen är att fortsätta få åka runt i Sverige, bo på hotell och träffa så mycket människor och få dem att dansa. Jag skulle verkligen vilja leva på min musik. Min lillebror har lärt mig att det faktiskt är möjligt.