- Det här är bästa versionen av Waterboys någonsin, säger Mike Scott över en telefonlina från hemstaden Edinburgh.
Och han borde ju veta. Han var med från starten 1981 och bandet har under lång tid egentligen varit bara honom. Men han syftar på den uppsättning han har med sig på turnén just nu. Fler av dem har varit med ett tag också. Inte minst irländske violinisten Steve Wickham som kom med redan 1985.
- Jag gillar verkligen att spela med honom.
Övriga i bandet är klaviaturspelaren Brother Paul Brown, gitarristen Zach Ernst, trummisen Ralph Salmins och veteranbasisten David Hood från legendariska studion Muscle Shoals i Nashville, där senaste Waterboysplattan spelades in. Även de har varit med några år. Annars har snudd på 70 musiker medverkat i gruppen under åren. Rekord?
Inte minst beror bytena på att Scott ändra musikalisk inriktning då och då. Just nu tycks det vara mindre av keltisk folkmusik och mer åt det rockigare hållet, som det låter på senaste albumet ”Modern blues”.
- Jag lyssnar på så mycket olika musik jämt att influenserna ändras. Just nu är det främst 60-och 70-talssoul som gäller, men det kanske inte riktigt kommer att märkas den här gången. Namnet ”Modern blues” kom främst till som en kontrast till omslagsbilden (en gammal fågelskrämma i halm), inte som en varubeteckning på musiken.
Han har suttit de senaste 15 månaderna och skrivit nya låtar, men tror inte att någon av dem kommer att spelas i Uppsala den här gången.
- Eventuellt blir det någon enda. Men det brukar vara svårt att spela nytt på turné, de flesta vill höra sådant de känner igen. Själv kan jag tycka att det är roligt med något nytt när jag går på konsert.
The Waterboys är ju inget direkt hitband, men låtar som ”The Whole of the moon”, ”Fisherman’s blues och ”This is the sea” måste ingå i varje konsert. Den förstnämnda har en diger artikel på Wikipedia bara den.
Mike Scott har även haft en karriär helt i sitt eget namn, men den verkar ligga nere efter senaste albumet ”Still Burning” som kom 1997. Och varför skulle han hålla på med den när The Waterboys också är i stort sett han själv. ..
Mike Scott minns tydligt förra gången han spelade i Uppsala, vilket hotell han bodde på och vad han tittade på för TV där.
- Katalin var ett roligt ställe att spela på, lagom stort och bra publik.
Fast att han hyllade Raoul Wallenberg och att bandet spelade Rolling Stones gamla ”Satisfaction” som extranummer minns han dock inte.
¬ Det inträffar så sällan att vi gör det så det måste ha varit en tillfällighet. Jag gillar låten hur som helst, liksom ”Jumpin’ Jack Flash”, imponerande hantverk av Keith Richards. Wallenberg var en hjälte, jag har alltid imponerats av vad han gjorde under andra världskriget.
Det där med lagom stort ställe att spela på kan man ta med en nypa salt, eller rättare sagt, Waterboys musik går att anpassa till de stora arenorna likaväl som till intima klubbar tycker Mike Scott. Han går gärna på konserter själv och då med artister som kan bjuda på sig själva även mellan låtarna.
- Jag såg Dylan senast och det var så tråkigt. Det kan vara väldigt olika även hur jag själv är på scenen, ibland blir det långa utläggningar, ibland kortfattat. Det beror på i vilken sinnesstämning man är i helt enkelt.
Efter Uppsala väntar Glasgow, Skottland, och Vilar De Mouros Festival i Caminha, Portugal. Nyförlovade snart 58-årige Mike Scott ser sedan fram emot en lugnare höst.